MEDMÄNSKLIGHET. Ingen kan veta exakt hur det skulle kännas för mig, men alla kan veta vad en människa i ett svart rum behöver, skriver Anna Jörgensdotter apropå alla de kvinnor och barn som sökt asyl men som aldrig får besked.
När det knackade på dörren ryckte vi alltid till. Är det där jag ska börja den här texten? Jag har skrivit den så många gånger förut. En trettonåring som bodde gömd hos oss, polisen som ringde till henne för att pressa henne på information om var hon befann sig, hon som hade modet att svara: Jag är bara ett barn, ni får inte fråga mig det. Hennes mamma hungerstrejkade i protest mot avvisningsbeslutet. Samma mamma sitter tre år senare mitt emot mig på ett café och säger att Migrationsverket förstört hennes och hennes barns liv. Hon har kämpat i motvind och uppförsbacke och nu orkar inte kroppen mer. Man kan prata om starka människor hur mycket man vill, det finns ändå inga utmärkelser som väger upp tortyren. Väntan på besked. Utnyttjande, svart arbetsmarknad. Ett förtryck som särskilt, som vanligt, drabbar kvinnor. Kvinnor och barn.
Förra året tog tolv ensamkommande asylsökande barn och unga livet av sig. Så inleddes en artikel i Östgöta Correspondenten i måndags. Där står att suicidtalet för ensamkommande är nio gånger högre än för svenska barn och unga. På Stortorget i Gävle den 17 februari säger en kille från Afghanistan: ”Hjälp oss idag, så ska vi hjälpa er i morgon.” Han har varit två år i Sverige. Som så många andra. Utan att få uppehållstillstånd.
När vi står där på torget för att återigen manifestera mot avvisningarna till Afghanistan tänker jag på det som Harry Martinson skriver i sin Verklighet till döds: ”Verkligheten som ett karusellsnurrande värdeinstrument för makten.” Där byråkrater och teknokrater förvrider liv till vrångbilder av liv. Vi är som vanligt alldeles för få som står där med våra skyltar. Det handlar om liv och död, och ändå är vi inte mer desperata – jag menar då ”vi” som i de som inte är direkt berörda. Man kan gå in i en jättesorg som i ett svart rum, och ingen kan veta exakt hur det känns där för mig, men alla kan veta vad en människa i ett svart rum behöver. Ljus och händer som försöker hjälpa en rätt, så att man kommer ur helvetet och kan leva igen.
En vän, en ung man, väntade i 23 månader på besked från Migrationsverket. Han har levt gömd i tre år. Han väntar också på att livet ska få börja. Ändå hör han till dem som ska vara tacksamma, som har ett arbete (svart) och en bostad (i en källare).
I Corren-artikeln sägs det som alla vet: De är ensamma. De kom hit med hopp om trygghet. Men dröjsmål i asylprocessen, oron kring åldersbedömningar och stramare regler för familjeåterföreningar leder till hopplöshetskänslor.
Björn Wiman skriver i Dagens Nyheter om anständighetsgränser som flyttas och ord byter innebörd. Om vansinnet blir omfattande sprider sig acceptansen av det oerhörda. Vi vet att de ungdomar som flyr hit bär svåra erfarenheter med sig. Vi vet att kvinnan inte hade behövt hungerstrejka om hon kunnat bo i sitt hemland. Vi har ju sagt allt det här. När ska stenen urholkas? Behåll förmågan att bli ursinnig! skriver Wiman. Men vi är många som är över gränsen till förbannade. Sedan då? Martinson skriver att demokrati innerst vilar på en överenskommelse grundad på uråldrig erfarenhet om att det är svårt att vara människa. ”Den demokratiska principen är, att principer inte få mörda. Och att mänskan är förmer än principen.” Han skriver att utan människoinsikt blir demokratin som det mörka rummet. Konsten att vara människa handlar om att stötta de utsatta. Inte som Ulf Kristersson säger: att tala svenska. Misslyckad invandring, säger han. Där är vrångbilden. Här är verkligheten: misslyckad människosyn och misslyckad uppfattning om verkligt lidande och verkliga behov.
anna.jorgensdotter@opulens.se
