DISKUSSIONSKLIMATET. “De förfäktar inte längre åsikter utan förmedlar bara fakta.” Erik J Rudvall om de som äger och säger Sanningen.
Intellektuella är människor som både kan läsa och ändra åsikt. Dessutom är de i minoritet i kommentarsfälten på sociala medier, i all synnerhet de gånger som debatten där drar iväg och blir långvarig. Till sist är det bara du och en person till som är kvar, och motståndaren går ofta att känna igen på det mycket påtagliga faktum att hen har oändligt mycket tid och högst begränsade avsikter att lyssna på dina argument. Den här typen av kommentatorer ser sig själva som mycket rationella – och dessutom som representanter för Sanningen.
Undra på att de är förbannade och inte tänker ändra sig.
Bland professionella debattörer är det enkelt att identifiera dem: ”omvända” opinionsbildare som Joakim Lamotte, Katerina Janouch eller Ann Heberlein, människor som länge rönt uppskattning både för sina intellekt och sin förmåga att formulera sig och för sin lust att pröva argument och ståndpunkter. Men sedan har något hänt, och de har inte bara radikaliserats och bytt åsikt utan också bestämt sig för att denna nya position är den enda rimliga. De förfäktar inte längre åsikter utan förmedlar bara fakta. Hur detta påverkar deras förmåga att bidra till den fortsatta debatten är sorgligt uppenbart för de flesta av oss.
Då kan det vara lurigare med de där privatspanarna som simmar under ytan, som patrullerar nätets olika debattforum och som dyker upp och biter sig fast just som debatten börjar bli intressant. Mig själv hände det senast när en gammal kollega postade ett ganska allmängiltigt inlägg på temat #metoo – och strax fick en inte särskilt inlindad kommentar om att det här problemet berodde på massinvandringen. I Sverige har vi minsann en nedärvd respekt för kvinnor och hundratals år av kvinnofrid.
Jag borde naturligtvis ha vetat bättre, men det här var liksom för dumt för att lämna okommenterat. Och så gick det som det brukar, och efter en stund var det bara jag och han kvar, och pajerna började vina genom luften. Det goda med det som sedan följde – åtminstone för mig och för den här texten – var att han så småningom lämnade det konkreta ämnet och i stället förklarade bland annat följande:
”Det är inte jag som har åsikter, jag refererar bara dem som vet mer, och den fakta/statistik som finns tillgänglig, även för dig. Så du behöver inte debattera med mig, det är bara att söka information och fakta, siffror svart på vitt. Det handlar inte om tyckande och åsikter.”
De som ”visste mer” var naturligtvis Lamotte, Janouch och Heberlein, och fakta kunde jag hitta i Hege Storhaugs bok Landsplågan islam.
Jag känner den här kommentatorn väl, uppskattar honom och hans professionella förmåga och har lärt mig mycket av hans sätt att ta emot och förädla feedback i sitt professionella hantverk. Därför var hans oförmåga att inse att en bok med den titeln möjligen lider av förutfattade meningar desto mer förvånande.
Men så var det, och det var Sanningen han var på spåren. Och om vi återvänder till en proffsdebattör som Katerina Janouchs behöver man inte gå längre än till sidfoten på hennes hemsida för att få veta att hon berättar ”sanningen om samhällsutvecklingen i Sverige”.
Om hon, och han, alltså äger sanningen, vad har då jag att komma med?
erik.rudvall@opulens.se
