REVITALISERING. “På många sätt är det interaktiva berättandet motsvarigheten till när filmen etablerades på slutet av 1800-talet. Även i Paris spottade och fräste dåtidens Enanders åt detta.” Mattias Beijmo svarar Crister Enander som i Opulens igår anklagade honom för att dödförklara litteraturen.
Crister Enander brusar på Opulens debattsida upp mot mig och kritiserar mer hovsamt bugande den kulturtrötte författaren Agnes Lidbeck i ett slags svar på min artikel som publicerades på Aftonbladet Kultur häromdagen.
När jag läser det Enander skriver, blir det uppenbart att Enander aldrig spelat dataspel; jag är övertygad om att han skulle göra alla motsvarigheter till hålla-boken-upp-och-ner om han satte sig vid någon form av spelkonsol. Han har helt enkelt ingen koll. Enander borde ha tänkt på att det är både respektlöst och korkat att försöka argumentera om två saker, men uppenbarligen helt sakna kunskap om den ena. Det är i och för sig inget ovanligt för skribenter som Enander; rädslan för ”AI”, ”data” och ”internet” tar ofta överhanden med konsekvenser som får Ines Uusmann att framstå som ett orakel. I scenarier med premisser av det här slaget är det svårt att se hur ett konstruktivt samtal ska kunna äga rum. Men låt oss göra ett försök.
Kulturuttryckens relevans och förmåga att nå fram är likställt med det absoluta pre-rekvisitet att någon måste överhuvudtaget BEFINNA SIG på den plats där vi kan ”överblicka våra liv”. För att någon ska få de upplevelser och insikter Enander menar endast kan fås av viktiga romaner (som den där Beijmo ju naturligtvis aldrig läst), krävs att de når fram till såväl ögon som hjärta. Annars är de träd som faller i skogen.
Och så är det detta med läskunnigheten; vi får här bevis för att larmrapporterna verkar stämma. Enander orkade inte läsa mer än rubriken över min text, man kan bara hoppas det inte är kännetecknande för skribentens läsning generellt. Men låt mig sammanfatta för de som uppenbarligen hade bråttom tillbaka till Diktonius när de läste min text i Aftonbladet:
Allt färre läser allt färre författare. De som läser minst är de som står längst ifrån vårt elfenbenstorn. Det är direkt samhällsfarligt. Vi måste försöka se till att kulturen når människorna, tar tag i dem, skakar om dem. Romanen gör det i allt mindre utsträckning, det är omvittnat på såväl kultursidor som i ovedersäglig statistik. Det finns många sätt att revitalisera berättandet, och på många sätt är det interaktiva berättandet motsvarigheten till när filmen etablerades på slutet av 1800-talet. Även i Paris spottade och fräste dåtidens Enanders åt detta. Inget nytt där.
Vi har två val: Sluta vara rädda för allt det nya och organisera oss och begära av de som organiserar oss (jag tittar på er, Författarförbundet) att hitta sätt att stärka berättandets kärna och räckvidd.
Alternativt fortsätter vi blunda och drunkna i en gigantisk Carl Larsson-tavla allihop.
info@opulens.se
