KONST. ”I både storstaden och på landsbygden blir konsten en fråga om ens egen identitet ‒ men på helt olika sätt,” skriver Sven Holmberg, som menar att det inte är småstadsbornas fel att de upprörs av offentliga konstverk.
Invånarna i Huddiksvall är upprörda över Klara Kristalovas offentliga konstverk ”Huddiksvallstjejen”, en staty som ska placeras på kajen i ett nytt bostadsområde 2025. De tycker att den är ful. Och för dyr. De anser att det kunde gjorts något historiskt verk på temat hamnindustrin istället, inte en överdimensionerad tjej med skräckansikte och trästammar till ben och fötter. Att småstadsbor, eller folk på bygden så att säga, reagerar starkt på offentlig konst är inget nytt.
Liknande tongångar hördes kring Michael Johanssons verk ”Sky’s the limit” i Karlskrona. Även den för ful. För dyr. Man fattar det inte. Det verkar ligga i tiden att folk på mindre orter får kväljningar av modern konst. Men jag tror inte att det är deras fel. Det är vårt.
Huddiksvallsborna är väl trötta på att ännu en elitist från Kungliga konsthögskolan i Stockholm får placera ett verk, som kommunledningen valt, mitt i stan, utan invånarnas egen inblandning.
Men det kanske inte är så konstigt att snegla mot storstadsregionerna när bibliotek och kulturinstitutioner på mindre orter läggs ned. Kulturellt verksamma flyttar till storstäderna där det finns bättre utbildningar och jobbmöjligheter.
Det har till och med gjorts studier om att ”smarta människor” (individer med hög IQ) flyr landsbygden. Att glappet mellan stad och landsbygd gör sig gällande även i konsten kan inte förvåna. Tvärtom, blir det extra tydligt när offentliga verk, som importerade från en annan värld, smälls upp på ett lokalt torg.
Troligtvis hade ingen i Malmö, Göteborg eller Stockholm upprörts över Klara Kristalovas verk. Det skräckinjagande ansiktet hade tolkats som något slags motkultur mot fåfängan. Vi skulle anstränga oss för att förstå.
Vi skulle säga att vi förstod även om vi inte gjorde det. Och medelklassen skulle aldrig underkänna en vältubildad konstnär ‒ det skulle vara att underkänna sig själv. Ramaskri över konst i storstäderna blir det bara när någon ”mer ovetande” gör något verk som kan tolkas sexistiskt, rasistiskt eller valfritt annat värderingsmässigt övertramp. I både storstaden och på landsbygden blir konsten en fråga om ens egen identitet ‒ men på helt olika sätt.
info@opulens.se
