SÄKERHETSPOLITIK. Ett, gentemot Finland, motstridigt beslut i själva verket mer grundat i en reflex än av ett sunt geopolitiskt övervägande, menar Martin Hägg i frågan om svenskt medlemskap i Nato.
Frågan om Nato är inte längre bara irriterande nålstick från högerkanten utan har som bekant ips vips blivit brinnande stoff för hela det politiska fältet.
Ska man se det som att en fråga av verklig politisk tyngd äntligen lyckats armbåga sig förbi småttigheter som skola och omsorg eller är det lämpligare att se det som en fråga som oförtjänt hamnat i rampljuset – av ett mullrande krig som ändå aldrig skulle leta sig hit?
Det är naturligtvis bra att frågor som trots allt är angelägna för en del politiska partier också debatteras av det stora hela men det är svårt att tänka sig en sämre tidpunkt än denna.
Hur grundlig blir en genomlysning när de som debatterar samtidigt upplever det som att en (rysk) pistol riktas mot tinningen? Dessutom: Kan de politiska partierna annat än sticka fingret i luften när riksdagsvalet närmar sig med stormsteg. Den politiker som sex månader före valet ens törs antyda ett å ena sidan eller å andra sidan i Nato-frågan får sig garanterat en välriktad och väljarstjälande högersmäll. Resultatet: Ett rungande konsensus-ja efter en politisk skendebatt – vars resultat redan är givet på förhand.
Men hur är det med den där pistolen mot tinningen – egentligen? Betänk att grannen Finland (som mycket i debatten kretsar kring för närvarande) inom kort ensamt lämnar in en ansökan om medlemskap i Nato. Hur och på vilket sätt förändras säkerhetsläget för Sverige av detta? Jag vet att det är en självisk utgångspunkt men som tankeexperiment är den central. Är inte oviljan att fatta ett, gentemot Finland, motstridigt beslut i själva verket mer grundat i en reflex än av ett sunt geopolitiskt övervägande? Som en följd av sin långa landgräns mot den store grannen i öster har Finland under årtionden tvingats sicksacka mellan vilja och nödvändighet – något som Sverige till stora delar har kunnat undvika. Vi är helt enkelt två olika länder med två olika förutsättningar. Finland hade behövt följa Sverige men knappast vice versa. När Finland väl är medlem måste ryssen nöja sig med sjö- eller luftvägen om han ska nå Sverige (om han alltså vill undvika att gå genom ett Nato-land) – och hur pass troligt är det?
Men låt oss vidga tankeexperimentet och lämna själviskheten, det är naturligtvis också ett viktigt tankeexperiment. Vore det på något plan svekfullt mot Finland om Sverige sa nej (just nu) medan Finland sa ja? Det starkaste argumentet heter artikel 5, den artikel i Natostadgan som utsäger att ett angrepp mot en medlem är ett angrepp mot alla. Kan man därav dra slutsatsen att Sverige som Natomedlem har en större skyldighet att komma till undsättning om Natolandet Finland skulle bli angripet (än om Sverige hade varit neutralt). Förmodligen är svaret på frågan ja men tankegången bygger samtidigt på ett missförstånd om artikel 5. Artkel 5 innebär en möjlighet till militär assistens om medlemmarna så önskar unisont, inte annars.
Den centrala frågan är alltså om vi anser vi oss själva behöva skydd av artikel 5 även i det fall Finland är medlem eller om den solidariska skyldigheten gentemot Finland är så pass stark att vi enkom med hänsyn till Finland bör söka medlemskap. Om vi inte anser oss ha tid att genomlysa ens detta innan beslut är det riktigt illa.
info@opulens.se
