Varför blir inte islamofobin lika uppmärksammad?

OTÄNKBART. ”Föreställ dig en muslimsk ockupationsmakt som begår folkmord medan svenska medier löper amok i rapporterandet om farorna för ökande islamofobi,” skriver Valley Ghanem och frågar retoriskt varför detta är otänkbart.

En vanlig junidag på en kommunal skola i Malmö förvandlades till en mardrömslik dag för en tioårig palestinsk flicka. Under en pysselstund började en kvinnlig pedagog plötsligt uttrycka sina politiska och religiösa åsikter för henne. Pedagogen framförde islamofobiska åsikter om situationen i Mellanöstern, hävdade att Hamas initierat konflikten och att Israel hade rätt att försvara sig enligt Bibeln. Den andra pedagogen i rummet ingrep inte.

Flickan, övergiven och försvarslös, sprang iväg till toaletten, låste in sig och brast ut i gråt. Dagen var hennes födelsedag.

När flickans mamma senare tog kontakt för att få råd om hur hon skulle hantera situationen, kände jag en blandning av bestörtning och en beklaglig brist på förvåning.

Jag har både personligen upplevt och fått rapporter om många liknande incidenter där muslimska barn utsätts för diskriminering i skolmiljöer. Denna ökande islamofobi har intensifierats ytterligare sedan den 7 oktober. Pedagogens narrativ om Israels rätt till självförsvar, trots ett pågående folkmord, återspeglas både i den samhällspolitiska diskursen och i mainstream media.

Islamofobin som manifesterades vid pysselbordet stöds av den svenska makteliten. Att dessutom beakta att flickans familj samtidigt sörjer palestinska släktingar i hemlandet, som faller offer för folkmord legitimerat av denna islamofobiska diskurs, gör situationen särskilt outhärdlig för svenska palestinier.

Narrativet är tämligen konsekvent oberoende av samhällsskikt och presenterar en dualistisk bild av förövare och offer. Denna bild framställer en “islamistisk” och “terrorstämplad” organisation (Hamas) som oprovocerat attackerar en demokratiskt legitim stat, huvudsakligen befolkad av fredliga västerländskt orienterade judar (Israel). Palestinierna framställs som en opersonlig muslimsk massa som associeras med förövaren, vilket främjar en islamofob avhumanisering.

Detta narrativ förstärks och upprätthålls av den svenska islamofobin, vilket tillåter en fortsatt och intensifierad spridning av denna stereotypiska framställning. En framställning som avgör levnadsvillkoren för svenska muslimer på skolan, på arbetet, inom sjukvården, på bostadsmarknaden och var de än rör sig i det offentliga rummet.

Incidenter där muslimska barn utsätts för islamofobi och sionistisk rasism visar ett tydligt mönster. Barn har förhindrats från att måla palestinska flaggor och till och med vattenmeloner, tvingats ta av sig tröjor med anti-Eurovision budskap, samt blivit inlåsta på rektorsexpeditionen och nekats att gå ut om de inte tagit av sig sina palestinasjalar. Många barn har berättat om att de blivit tystade och tillrättavisade när de uttryckt kritik mot Israel eller fasa över folkmordet. Även lärare har förlorat sina jobb för att de burit palestinasjal eller blivit omplacerade efter att öppet protesterat mot folkmord i personalrummet. Endast ett fåtal av dessa incidenter har uppmärksammats av media, vanligtvis efter att de spridits på sociala medier. Ett exempel är när rektorn på Borgarskolan i Malmö fysiskt angrep en student som höll upp den palestinska flaggan under sitt studentfirande.

Många föräldrar är oroliga men avstår från att anmäla incidenter av rädsla för repressalier. Skolpersonal har visat att pro-palestinska åsikter inte tolereras, vilket avskräcker både föräldrar och personal. Många känner sig redan otrygga i skolmiljön och fruktar även att stämplas som antisemitiska. Ständigt aktualiseras detta stora mörkertal, som BRÅ uppmärksammar i sin rapport Islamofobiska hatbrott.

Detta mönster återfinns också hos flickans mamma i det tidigare nämnda exemplet. När hon kontaktade skolans rektor angående incidenten fick hon till svar att det inte var någon idé att göra en officiell kränkningsanmälan eftersom det skulle stå “ord mot ord” – pedagogens ord mot den tioåriga flickans. Ett upplevt motstånd och obehag i skolans kommunikation kring incidenten gjorde att mamman valde att avstå från att eskalera ärendet till Polisen eller Skolinspektionen.

Denna omfattande islamofobi representerar inte bara åsikter och fördomar, utan utgör ett politiskt och socialt maktfenomen som påverkar levnadsvillkoren för hundratusentals barn och vuxna i vårt samhälle. Trots detta verkar den nästan gå obemärkt förbi media och samhällseliten.

Under de snart 10 månader som folkmordet i Gaza pågått har svenska medier däremot intensivt rapporterat om riskerna för antisemitism. Svenska judar har fått komma till tals kring sina upplevda farhågor i och med situationen i Palestina medan samma utrymme inte har getts svenska muslimer.

Samtidigt har regeringen vidtagit åtgärder och tilldelat betydande ekonomiska resurser för att bekämpa antisemitismen. Det hävdas att antisemitismen har ökat till följd av “kriget mellan Hamas och Israel”. Denna analys väcker frågor om definitionen av antisemitism, särskilt dess sammanblandning med kritik mot staten Israel och den sionistiska ideologin, men för diskussionens skull antar vi att påståendet är korrekt.

Varför blir inte islamofobin lika uppmärksammad?

Var är alla utökade resurser för bekämpandet av en ökande islamofobi till följd av folkmordet i Gaza? Var är all rapportering om farorna med islamofobin? Om barn som gråter ensamma på skoltoaletter?

Föreställ dig en muslimsk ockupationsmakt som begår folkmord medan svenska medier löper amok i rapporterandet om farorna för ökande islamofobi samtidigt som den svenska makteliten rustar för att skydda svenska muslimer mot hat och hot.

Varför är det scenariot otänkbart och varför är det motsatta en levd verklighet?