VERKLIGHETSGRUND. Gestaltningen av gängkriminalitet i svenska filmer och tv-serier har kommersiella bevekelsegrunder. Filmskaparen och filmvetaren Daniel Lopez Nelson efterlyser i sin egen bransch samma självkritik av våldsromantiken som den pågående debatten om kulturjournalistiken.
I dagsläget pågår inspelningen av andra säsongen av Netflix-serien Snabba cash. Medan svensk kulturjournalistik granskar sin tidigare onyanserade rapportering av svensk gangsterkultur, frågar jag mig själv om skaparna bakom den populära tv-serien om gängkriminalitet har begått liknande självkritik?
Den senaste månaden har debatten kring svensk kulturjournalistik och rapporteringen av gangsterkultur expanderat. Det har uppstått en medvetenhet kring den förekommande, något aningslösa, romantiseringen av gangsterkultur. Kritiken som yrkesgruppen mottagit och självgranskande riktat mot sig själva kan i sin kärna sammanfattas på följande sätt: kulturjournalistiken har gett en onyanserad och orealistisk bild av svensk gangsterkultur, som i många fall även saknat ett bredare konsekvenstänk. Gangsterkultur och den tillhörande musikgenren är i själva fallet endast underrubriker i den stora komplexa problematiken, som är den växande svenska gängkriminaliteten.
Denna kritik kan även riktas mot andra grupper inom svensk kultur, i detta fall mot svenska skapare av filmer och tv-serier. Den gemensamma nämnaren är den orealistiska och onyanserade bild av gangsterkultur som förmedlas. I kulturjournalistiken kan man argumentera för att bristerna förekommer i yrkesutövningen. När det gäller gestaltningen av gangsterkultur i svenska filmer och tv-serier vågar jag, som filmskapare och filmvetare, påstå att bristerna uppstår på grund av den kommersialism som råder inom film och tv. Film- och tv-produktioner kostar miljoner att realisera och det är mer än rimligt att finansiärerna som gör produktionerna möjliga ska få tillbaka sina investeringar. Kanske till och med med lite vinst.
Den första säsongen av den mycket populära Netflix-serien Snabba cash är ett bra exempel på en tv-serie som främst drivs av ett berättande, motiverat av kommersialism. Denna rådande kommersialism påstår mycket bestämt att en film/tv-series främsta mål är att generera pengar, och bör därför innehålla positiva och trevliga gestaltningar av exempelvis miljö, sceneri, kostym och karaktärer. Det vill säga rena, trendiga, trevliga och snygga gestaltningar. Alltså egenskaper som inte väcker alldeles för mörka tankar hos åskådarna. Upplevelsen ska vara behaglig och på så sätt få åskådarna att vilja återuppleva tv-serien och konsumera den på nytt. Den främsta föreställningen inom kommersiella tankebanor är att alla visuella berättelser behöver en romans mellan två människor. Annars kommer produktionerna inte generera någon vinst.
När svenska produktioner främst drivs av kommersialism ger man upphov till en form av verklighetsflykt, vilket inte är fel i sig. Men när man utgår från denna mall i skapandet av visuella berättelser likt Snabba cash, som i sin kärna handlar om gängkriminalitet, där tillvaron består av ångest, tragedi, mord och drogmissbruk med mera förmedlar skaparna bakom serien en onyanserad och orealistisk bild av gängkriminalitet.
När jag tittar på första säsongen av Snabba cash kan jag inte låta bli att ryckas med i introt, via huvudtemat av bland annat hiphopartisten Greekazo. Jag får en trygg och ganska cool uppfattning av gängkriminalitet: alla karaktärer är snygga, bär häftiga kläder, har fina frisyrer och jag ser endast några enstaka förbisvepande scener som visar narkotikamissbruket inom gängkriminaliteten. Jag hoppas på att säsong två av Snabba cash skildrar gängkriminalitetens verklighet, där jag som åskådare får uppleva ärliga gestaltningar, där ångest är ångest, våld är våld och tragedi är tragedi.
info@opulens.se
