KULTURDEBATT. “Dataspel kommer att ta död på litteraturen, tv-serier ersätta böcker. Det är verkligen som om de inte vill läsa böcker”, skriver Crister Enander kritiskt om skribenter på landets kultursidor.
Regnet piskar rutorna, höstvindar viner och det går nästan att nå upp till de tunga grå-svarta molnen, i sanning ingen hög himmel. Jag antar att tv-skärmar och dataapparater står och flimrar och fladdrar i snudd på varje hem dessa bistra höstveckor.
Åtminstone är det så om man ska tro vad som skrivs på landets kultursidor, tänker jag smått blasfemiskt. Agnes Lidbeck skrev igår tisdag en lång drapa till debattartikel i Dagens Nyheter – på den stolta kultursidan, gudbevars. Den har rubriken ”Jag har börjat vantrivas i kulturen”. Se där, en gullig liten blinkning till Sigmund Freud.
Hon skriver om mättnad. Om en form av kulturell proppmättnad som tycks mig märklig: Övergödd på kulturella upplevelser? Hon skriver om att inte orka låta sig… ja, hänföras. Det måste vara rätt ord eftersom hon drar paralleller till förälskelse och kärlekens tidiga turer.
Inlägget utger sig, så tolkar jag det eftersom hon själv både länkar och hänvisar till en debattartikel i Göteborgs-Posten, för att handla om kultur, ja att det är ett inlägg i den pågående litteraturdebatten. Men – och här kommer det aparta i sammanhanget – där finns ingen hänvisning till något litterärt verk över huvud taget. Inte ett enda. Det är Netflix hit och Netflix dit, det är HBO och svenska serier, och ärligt talat: Numera tycks Netflix dominera varenda artikel på landets kultursidor.
Jaha! Men litteraturen då, viskar en stark röst inom mig?
Agnes Lidbeck är långtifrån ensam. För att uttrycka det milt och sansat. Vi, en redan hårt hemsökt allmänhet, får veta att hon, uttråkad och liksom tom inombords, somnar framför en tv-serie. Tuppar av. Jaha! Men litteraturen då, viskar en stark röst inom mig?
Ni vet böcker. Bokstäver. Mossiga papperssidor, inga bilder, åtminstone inga rörliga bilder. Ord och sammanhang, berättelser som väcker fantasi och den egna föreställningsförmågan. Ska vi inte bry oss om den längre?
Varför, tänker jag stillsamt för mig själv, lämnar inte alla dessa skribenter som uppenbarligen helst ligger och glor på tv timme efter timme över till dem som ännu faktiskt är intresserade av litteratur? De finns. Det vet jag. De dyker upp här och var, om man bar letar och är intresserad. Så. Det hela är enkelt gjort: Sluta skriv!
Eller skriv gärna långa och mumsiga analyser på nöjessidorna om tv-serierna som verkar fånga ert intresse, så helt och fullt och fast – ja, förutom Agnes Lidbeck, förstås som är uttråkad. Även jag finner att den nu ett par decennier gamla förnyelsen av tv-serierna är av intresse på många plan. Men det hör liksom inte hit.
Om de nu är blasé och lider av leda vid litteraturen… ja, men sluta då plåga er själva! Lägg av. Enkelt och smidigt. Mitt råd är dessutom gratis. Inte tycker jag synd om er heller, förutom att jag beklagar den rikedom som går er förbi. Men jag är innerligt trött på dessa evinnerliga haranger och tanketomma utläggningar, dessa nog så ofta ihåliga och, ja – håll i er! – obildade jämförelser med och paralleller till tv-serier och filmer som brett ut sig inom litteraturkritiken.
Ibland är det självfallet intressant med jämförelser mellan olika konstformer. Men inte stup i kvarten, inte i nästan varenda bokrecension, och inte på grund av vad jag uppfattar som ren lathet – nu syftar jag sannerligen inte på Lidbeck.
”Vi börjar bli alltför kompetenta konsumenter av konstupplevelser”, skriver Lidbeck i sitt inlägg, ”det är svårt att överraska oss och därför får vi inte längre de kickar som det oväntade fyndet en gång gav.”
Litteraturens uppgift är knappast att ge oss ”kickar”, då vore väl kokain att föredra, antar jag. Litteraturen ska i bästa fall ge oss insikter och förmåga till inlevelse i vad som nyss framstod som främmande och obekant och därtill vidga våra vyer. (Detta gäller förresten även tv-serier, tycker jag personligen.)
Agnes Lidbecks resonemang för tankarna till Elmer Diktonius klassiska citat rörande konstens uppgift: ”Om konstens uppgift vore att bedöva, att få oss att glömma livet, så vore ett hammarslag i skallen den enklaste och bästa konsten.” Att kittla sinnena, detta att den ska ge oss ”kickar”, eller bedöva oss, tja det går väl i stort på ett ut. Korkat är det hur som helst.
Och varje gång har de haft fel i sina utspel och bombastiska utgjutelser.
Det är orättvist av mig att angripa Agnes Lidbeck, som oftast är ytterst kompetent. Men jag tänker ungefär som så: om även hon… ja, ni förstår. Igår bredde också Mattias Beijmo ut sig på Aftonbladets kultursida. Under rubriken ”Det är game over för bokläsandet” dödförklarar han litteraturen. Jo, det är faktiskt sant. Om jag säger att det är tröttsamt så tar jag åtminstone inte i. Hur många gånger har boken dödförklarats genom seklerna? Det blir Mattias Beijmos lilla läxa. Han kommer att ha en hel del att göra. Och varje gång har de som dödförklarat boken haft fel i sina utspel och bombastiska utgjutelser.
Och att tro att dataspel är det stora hotet mot litteraturen, det tyder nog enbart på att han ännu inte upptäckt läsandets kraft och väldiga djup. ”Romanen är den plats där vi överblickar våra liv”, brukade P O Enquist envist hävda. Och jag undrar i mitt stilla sinne denna regnstinna dag om Mattias Beijmo erfar samma upplevelser och får samma insikter vid sitt flitiga dataspelande? Jag tvivlar. Jag tvivlar djupt på det.
Samtidigt är denna typ av löjliga och minst sagt pretentiösa utspel en form av självuppfyllande profetior. Dataspel kommer att ta död på litteraturen, tv-serier ersätta böcker. Det är verkligen som om de inte vill läsa böcker. De tycker kanske att det är krävande.
Så jag säger det igen; Slipp, för tusan! Ingen i hela vida världen tvingar er. Skriv om något annat. Och gör det helst någon annan stans än på kultursidorna, de behövs till väsentligare ämnen.
crister.enander@opulens.se
