PUBLIKFÖRLUST. “Föraktet för praktisk kunskap har gått så långt inom vissa delar av teatern att det ses som en tillgång om du huvudsakligen har arbetat med en annan konstform i din karriär”, skriver Teaterrepublikens verksamhetsledare Jens Peter Karlsson.
Det är glädjande att det har dykt upp en debatt om teaterns kris i denna postpandemiska värld, nu senast med ett inlägg av Leif Zern i Dagens Nyheter i onsdags. Men ingen nämner det uppenbara, nämligen att vi har gjort för tråkiga föreställningar, och därmed tappat delar av publikens förtroende. De litar inte på att de kommer att se något njutbart och bokar därför inga biljetter. Pandemin har bara skyndat på en redan pågående utveckling.
Krisen har en lång och komplicerad upprinnelse. Men det börjar med att teatern, som känner sig djupt osäker och allmänt otidsenlig, vänder sig till en generation av regissörer, som hellre vill bli respekterade i konstvärlden än älskade av sin publik. Fast istället för att referera till en mängd föreställningar som ingen har sett, låt mig berätta en liknelse: om långfilmen “Cats” (2019).
Det är en tragedi som inleds redan med “Les Misérables” (2012). Regissören Tom Hooper – som tydligtvis vet väldigt lite om musikaler, och bryr sig ännu mindre – kommer med den nydanande idén att låta skådespelarna leda musiken. De sjunger, i sin egen takt, och sedan får orkestern försöka hänga med. Alla som har det minsta erfarenhet av musik vet att det här är fullkomligt bakvänt, och föga förvånande blir resultatet inte så njutbart.
Fast de hindrar inte Hooper från att ta den här idén vidare till Cats, en musikal som helt och hållet lever på sina sång- och dansnummer. Här blir det en fullbordad katastrof. Men kritiken i media handlar främst om dålig CGI, datorgrafik, och inte om den erbarmligt dåliga musiken, som naturligtvis är anledningen till att filmen floppar grovt.
Så ungefär har det sett ut på teatrarna i Sverige det senaste decenniet. En uppsjö av Hooper-kopior har kommit med nydanande idéer, utan den minsta förankring i teaterns konstart och vad som fungerar på en scen framför en publik. På pappret kan det se ut som en god idé att låta skådespelarnas känslor styra låtens tempo, men musik fungerar inte så på ett grundläggande plan; det går inte att stampa takten till det.
Föraktet för praktisk kunskap har gått så långt inom vissa delar av teatern att det ses som en tillgång om du huvudsakligen har arbetat med en annan konstform i din karriär. Det är så absurt att det inte längre går att längre att använda filmliknelsen. Aldrig att ett produktionsbolag i filmbranschen skulle se det som en fördel om deras filmfotograf mest arbetat med textilkonst.
Men teatern kallar detta för interdisciplinära projekt och det är något som aktivt efterfrågas av Statens kulturråd. Det är värt att stanna vid det ett ögonblick. Det är alltså politiskt styrt från tjänstemannahåll. Utan att någon kunnat visa upp belägg för att det blir bättre eller billigare teater av det.
Nu kanske någon skicklig textilkonstnär läser detta och tänker “ja, jag har alltid velat prova på teater”. Men nej, så fungerar det inte, det är ingen meritokrati det här. Du måste känna och helst vara släkt med någon på insidan, det är så du blir inbjuden. Det är inte så att vi går ut och letar efter den främsta textilkonstnären, det vore ju nästan rationellt och det sysslar vi inte med.
Teatern kommer dock att överleva denna kris. Fast vi har förlorat en hel del kompetens på tio år. Som dramatiker har jag fått förklara simpla saker, som funktionen av en epilog, för kollegor som borde veta bättre.
info@opulens.se
