FEMINISM. Att citera Martin Niemöllers dikt om nazism ligger nära till hands men mer behövs egentligen inte för att tydliggöra identitetspolitikens baksida, skriver Daniel S Ogalde om de som nu kritiserar Cissi Wallin men tidigare hållit hennes rygg.
Sveriges HBTQ-aktivister står återigen på barrikaderna men den här gången är det inte de CIS-vita heteromännen som ska bekämpas utan Sveriges feministiska provokatör Cissi Wallin som i sin senaste Expressenkrönika går till attack mot bland annat transsexuella. På klassiskt Wallinskt manér raljerar hon om sin feminism som en rörelse för främst flickor och kvinnor och inte någon välkomnande faddergala för gemene man med betoning på just man. Och på klassiskt pk-manér får hon välförtjänt mothugg, denna gång på bästa spaltplats i Dagens Nyheter för att inte nämna Myra Åbeck Öhrmans krönika i Opulens. Några av de få som inte bara högljutt utan även konsekvent vågat bryta den öronbedövande tystnad som så ofta följt efter orkan Cissi.
Och det finns något tröttsamt bekant för att inte säga förutsägbart i Wallins retorik, den att ställa grupper mot varandra. Ingen ny taktik utan en som används av allt från den extremaste av höger till den extremaste av vänster och en hel del personer där emellan. Allt med det gemensamma att provocera och med den ödesdigra konsekvensen att polarisera. Kan man därefter beklaga sig över den kritik som detta medför finns det alltid likes att inkassera.
Som homosexuell man med latinarabiskt påbrå är det svårt att förstå denna identitetspolitiska kapplöpning där olika grupper inte bara ska tävla om pallplats i offerskap utan uppfattade privilegier bestraffas med utanförskap, munkavle och svartmålning. Kalla det åsiktskorridor, tolkningsföreträde eller valfritt nytt modeord. Det är en hatisk retorik som på senare tid ställt delar av den feministiska rörelsen i direkt kollisionskurs med sina forna allierade HBTQ-aktivister. Retorik som inte är helt ovanlig inom radikalfeminismen eller bland de aktivister som går under den något föraktfulla benämningen Terf (Trans exclusionary radical feminist). Retorik som får avsedd effekt när klickmaskinen så snurrar igång. Och någonstans däremellan har Cissi så förvandlats till det hon hatar allra mest, en vit, heterosexuell man full av sig själv – feminismens Lamotte.
Men till skillnad från de penisbärare och gapande Y-kromosomer som vanligtvis befinner sig i Wallins skottlinje är det T:et i HBTQ som är målet för hennes senaste attack. Plötsligt tycks det surra även i de mest aktivistiska av kretsar. De som länge stått vid sidan av medan Wallin gett sig på allt från barn, män, kvinnor och andra feminister. De som diskret gett sitt godkännande till en person som i vilken annan skepnad som helst hade klassats som ett näthatande troll. De som ryckt på axlarna över en populistisk retorik som ekar förvånansvärt lik de fördomar och generaliseringar vi hört om invandrare och bögar. Det tycks först vara nu när Wallin riktar sin retoriska kulspruta mot en utsatt minoritet som många av hennes allierade reagerar.
Och att citera Martin Niemöllers dikt om nazism ligger nära till hands men mer behövs egentligen inte för att tydliggöra identitetspolitikens baksida. Den där solidariteten är ytterst villkorad och enbart ska sippra ner till rätt grupp i den intersektionella analysen. Som om vi lever under föreställningen att vita inte kan behandlas illa, som om män inte kan våldtas och heterosexuella inte vet vad livskris är. Envisas vi med att hålla fast vid denna retoriska hägring får vi finna oss i att själva avrättas på bästa medieplats på grund av vår hudfärg, vårt kön, tro eller sexualitet. Det är med andra ord dags att sluta blunda för Cissi Wallins hatretorik.
info@opulens.se
