SAMTIDSKONST. “Taffliga nakenstudier, usla Elvisporträtt och så riktigt klumpiga gevär här och där.” Katrine Hamori är kritisk till den pågående utställningen på Ystads konstmuseum.
I lördags gick jag på vernissagen av Richard Johanssons separatutställning på Ystads konstmuseum. Konstmuséets chef Yrr Jonasdottir höll ett inledande tal. Hon talade ganska länge om hans konst. Jag kan inte säga att jag lyssnade särskilt ivrigt, för jag hade ju läst vad hon skrivit på vernissageinbjudan om hans konst. Så istället iakttog jag tavlorna som hängde där och blev mer och mer beklämd.
Jonasdottir skriver att konstnären vill skildra sådant som inte så ofta får ta plats inom konstvärlden och att konstnären, enligt hennes förmenande gör det på ett nyfiket sätt. Hon tycker att han gestaltar svensk glesbygdkultur och folkkonst. Att han är ärlig och uppriktig då han formulerar folks minnen och längtan. Det är hans intention att förmedla detta, säger hon.
Men och det finns många men här… Att skildra landsortsbefolkning och de som jobbar där har många konstnärer innan gjort, Diego Rivera och Amelin, bara för att nämna några riktigt stora namn. De har haft ett syfte med sitt måleri, antingen det gäller att glorifiera folket på landsbygden och i arbete eller skapa medkänsla med dem. Så då inställer sig ganska självklart vad Richard Johanssons måleri vill visa.
Det förment taffliga och platta i hans verk kan man med lite god vilja möjligen tolka som ett uttryck för att folk på landet inte har lika sofistikerad och överprisad konstsmak som de som bor i storstäderna har. Och det kan nog stämma i en del fall. Men att som Jonasdottir säga att konstnären är orädd och nyfiken – vad de flosklerna egentligen betyder- är ju helt och hållet hennes tyckande.
Jag tror att den förment slarviga och tramsiga tekniken och själva valet av motiv tvärtom kan uppfattas som obehagliga för det är svårt att veta hur man ska förhålla sig till detta måleri. Eller så kan man med lite god vilja tolka det som att detta är en yngre konstnärs idé om att ironisera över landsortsbefolkningens dåliga smak. Det är i så fall att förminska, förlöjliga och inta en von oben-attityd som verkligen rimmar illa med vad konst kan vara. Och att förminska och nedvärdera människors smak, hör inte till konstens uppdrag.
Det står självklart konstnären fritt att måla precis hur och vad han vill. Konsten är och måste vara fri. Men konstmuseets chef, med ansvar för vad Ystads invånare, och alla utomstående, ska få ta del av inom husets väggar, har inte bara ett uppdrag att förvalta och att visa nutidskonst för en viss budget. Det finns även ett krav på kvalitet vad gäller utbudet. Schablonmässiga provokationer kan knappast räknas dit.
info@opulens.se
