REPLIK. Att Tepic för en klassisk knark-är-bajs-retorik är tydligt. Men den retoriken gör ingen missbrukare hel eller drogfri, skriver Anders Leijonmarck som reagerar på onsdagens debattartikel i Opulens.
Tänk om en diskussion kring missbruk och beroende kunde handla om hela uppsättningen av droger. Alkohol, narkotika, dopande medel, tobak och spel, samlat i begreppet ANDTS. Och kanske med tillägget P, för porr- och sexmissbruk. Då kanske Ante Filip Tepic kunde förstå att frågan är så mycket större än att vissa i Sverige argumenterar för att det inte ska vara brottsligt att missbruka illegala droger. Som för en del, vilka – i och med att de tycks vara några slags ultraliberaler – verkar argumentera utifrån att det skulle handla om individens frihet att peta i sig vad man vill. Andra, som jag menar seriösa debattörer, pekar istället på att lagstiftningen tycks skjuta förbi målet och att den inte verkar hjälpa missbrukarna. Vad dessa än är beroende av och missbrukar, även om det just kring narkotika blir så tydligt, och det därmed är den frågan – lagstiftningen kring att ha illegala preparat i kroppen – som kan vara värd att utreda.
Folkhälsomyndigheten har många uppdrag enligt dess regleringsbrev. En del av dem handlar om drogmissbruk inom det nämnda samlingsbegreppet ANDTS. Att utreda om det verkligen är effektivt att förbjuda användningen av droger får därmed ses som en del av myndighetens uppdrag, som naturligtvis fortgår trots pågående viruspandemi. Att jämföra det, i en vass sarkastisk ton, med Trafikverkets arbete kring hastighetsbegränsningar blir inte seriöst.
Det som i det förra gäller myndigheternas arbeten känner naturligtvis Ante Filip Tepic till. Om inte annat för att han verkar ha en examen i statsvetenskap från nivå 2 i vårt utbildningssystem. Men jag undrar frankt hur en seriös debatt ska kunna föras mot en argumentation som den Tepic för?
Det är en väsentlig skillnad mellan att jaga knarkare och att komma till bukt med den större, illegala ekonomiska infrastrukturen kring narkotika.
Och jag ser en skiss till en politisk agenda, som han gärna kan utveckla – om inte annat för att få till en transparens vad gäller grunden i hans resonemang – och jag skulle, vilket jag varit inne på ovan, uppskatta en större lyhördhet i debatten kring detta. Utan retoriskt figurativa ironier. Att Tepic för en klassisk knark-är-bajs-retorik, som dessutom understöds med felaktiga sakskäl, är tydligt. Men den retoriken gör ingen missbrukare hel eller drogfri eller gör något på minsta vis åt frågan om det underliggande beroendet. Ett beroende som ju inte bara handlar om det man missbrukar.
Det är en väsentlig skillnad mellan att jaga knarkare och att komma till bukt med den större, illegala ekonomiska infrastrukturen kring narkotika. Därför får Tepic även gärna tydliggöra vari hycklandet består hos Magnus Heilig och andra beroendeforskare som inte finner dagens lagstiftning adekvat. Menar Tepic att sprututbyten – som från samhällets sida bland annat gör att användandet av rena sprutor kan undvika smittspridning – handlar om hyckleri? Tror Tepic verkligen att forskare och kliniker som är verksamma, men ifrågasätter lagstiftningen i dessa stycken, gör det för att underlätta för missbrukarna?
Att den psykiska ohälsan i samhället ökar, och gjort så under en tid, har en mängd orsaker. Jag menar atttvå saker är avgörande: att ekonomin möjliggjort att samhällets resurser i många stycken blöder bort, vilket ställer till det för människor, och att omställningen av psykiatrins organisation gjort att många patienter faktiskt far illa. Den stora ökningen handlar dock om vanliga ickemissbrukande och beroendefria patienter som är deprimerade. Det gör att frågan om suicid blivit mer brännande. Den vanligaste medicinen för dessa patienter är dessutom inte i närheten av att vara beroendeframkallande. Orsaken är alltså knappast att narkotikaanvändningen och dödligheten bland missbrukare tilltagit, vilket Tepics artikel implicit hävdar.
Intressant nog har en baksida av ”knarkklassandet” av både lugnande och smärtstillande preparat ställt till det för både patienter inom psykiatrisk vård och inom smärtvården. Den baksidan är uppkommen, liksom kriminaliserandet av att ha heroin eller amfetamin i kroppen, som en direkt följd av den föregivet kompromisslösa hållning – huvudsakligen dock mest moraliserande enligt mig – vilken implementerades under decennier av fram för allt Nils Bejerot. Kunde vi inte släppa den där knark-e-skit-fixeringen för att istället ta itu med frågorna på allvar?
Ingen narkotikamissbrukare får ett liv i abstinens, alltså blir nykter, av det nämnda moraliserandet som många av oss födda på 60-talet eller tidigare är uppvuxna med.
Att tennis och annan fysisk aktivitet är toppen är till sist en sak, men för den aktivt missbrukande föreställer jag mig att det närmast blir ett hån att beskriva en sorglös tillvaro i gemenskap och strax efter nämna Giovanni Boscos preventiva arbete. Speciellt märkligt då den prevention Bosco förespråkade handlade om att inte understryka det brottsliga. För är det inte det senare man gör om man tycker att den nuvarande lagstiftningen kring frågan är bra och att det vore illa att ta bort den?
info@opulens.se
