KYRKOVAL 2021. “Vad gäller de politiska partiernas närvaro i kyrkovalen är den faktiskt deras ensak. I demokratiska val får vem som helst ställa upp”. Den 19 september är det val i Svenska kyrkan.
Bengt Olof Dike är kritisk mot de röster som hävdar att det är mycket partipolitik och för lite kristendom och kyrka i den gryende valrörelsen.
Om fyra månader är det kyrkoval – det som brukar kallas ”det glömda valet” – då tre partier ställer upp under eget namn, andra med anknytning till partier men med annan beteckning, samt tre oberoende kyrkliga grupper. De som deltar i Svenska kyrkans vart fjärde år återkommande val kallas numera alla nomineringsgrupper, så alltså även de tre politiska partier – S, C och SD – som konkurrerar om de kyrkliga väljarnas gunst.
Särskilt den socialdemokratiska närvaron har under många år irriterat flera borgerliga debattörer men alldeles särskilt de kyrkliga nomineringsgrupperna. Bakgrunden är den dominerande ställning som Socialdemokraterna anses ha i kyrkomötet genom sina drygt 30 procents väljaranslutning (30,3 procent 2017) med stor differens ända ned till den näst största gruppens, POSK, Partipolitiskt Obundna) väljarstöd (17 procent). Den tredje största gruppen är Centerpartiet med 13,6 procent, följd av Sverigedemokraterna som för fyra år sedan samlade 9 procent.
I kraft av valresultatet har Socialdemokraterna fått tillsätta ledande förtroendeposter i den kyrkliga nationella nivåns organisation, bland annat den viktiga posten som 1:e vice ordförande i kyrkostyrelsen, vars ordförandeklubba alltid är vikt för ärkebiskopen. Den namnkunniga tidigare LO-ordföranden, Wanja Lundby-Wedin, blev efter valet 2017 vice ordförande.
För mycket partipolitik och för lite kristendom och kyrka, hävdar nu kritikerna mot den partipolitiska närvaron i kyrkovalen, som exempelvis Moderaterna lämnade i god tid innan valet 2013, trots att de gjort bra ifrån sig bland väljarna. Men S och C stannade kvar, samtidigt som SD medvetet satsade på kyrkovalen. Nu kräver många att dessa tre partier skall lämna dessa val och riktar kritiken främst emot kyrkomötets dominant Socialdemokraterna, som beskylls för politisering av kyrkan. En av de återkommande missnöjda är Gunnar Hyltén-Cavallius, kyrkohistoriker och tidigare komminister. Han skriver i Dagen att det ”är ingen hemlighet att partier som S och C lägger fast kyrkopolitiken i de högsta beslutande och verkställande partiorganen, om än inte i minsta detalj”. Hyltén-Cavallius tycker inte det borde ”vara så att kyrkomötet kan rösta om allt. Lärofrågor som Guds treenighet och Kristi två naturer är inte förhandlingsbara”.
En annan kritiker mot vad hon kallar vänsterlutade ställningstaganden i dagspolitiska frågor från kyrkan är Ann Heberlein.
Men ingen votering om sådana frågor har heller ägt rum i Svenska kyrkans högsta beslutande instans. Kyrkomötet har en läronämnd, bestående av samtliga biskopar och ytterligare några teologer, genom vilken alla lärofrågor skall passera. Om Hyltén-Cavallius är rädd för att kyrkomötet skall underställas ett förslag till votering om att förminska eller rösta bort Gud, kan han sova lugnt även i fortsättningen. Det kommer nämligen inte att ske.
En annan kritiker mot vad hon kallar vänsterlutade ställningstaganden i dagspolitiska frågor från kyrkan är Ann Heberlein – temperamentsfull icke okänd medial debattör och teolog, nu M-märkt anställd i Region Skåne. Hennes måltavla är ärkebiskopen, som, enligt hennes artikel i tidskriften Smedjan, ”har politiserat Svenska kyrkan på ett sätt som gör att många kristna med borgerliga sympatier inte längre känner att det finns plats för dem i kyrkan.” Heberlein går till våldsam attack med påståendet, att folkkyrkoambitionen ”kommer på skam när gudstjänstbesökarna serveras politiska pamfletter snarare än teologisk förkunnelse från predikstolen.”
Från vilka predikstolar har Heberlein hört politisk propaganda tränga undan Ordet, och hur många förkunnare har hon då anmält till domkapitlen, vilka naturligtvis omedelbart skulle reagera, om kyrkliga helgedomar förvandlas till politiska propagandacentraler? Ann Heberlein, om någon med sin i varje fall på det akademiska papperet gedigna kunskap om kyrka och teologi, borde ju veta att det inte är Stefan Löfvén som tillbeds i gudstjänsterna eller som kyrkobesökarna bekänner sin tro till i den unisont lästa Trosbekännelsen.
Ej heller är det statsministerns välsignelse över församlingen, som prästen läser. Denna sanning gällde såväl innan den 17 januari 2017, då hon i en artikel i Expressen sade adjö till Svenska kyrkan, som den gäller nu. ”Min skilsmässa från Svenska kyrkan har varit utdragen och smärtsam, men nu är vi färdiga med varandra”, hette det i artikeltexten.
Uppenbarligen har Heberlein dock efter mer än fyra år i egeninitierad exil inte helt lyckats frigöra sig från sin kyrklige partner, eftersom hon – närvarande eller ej i gudstjänsterna – vet berätta att predikstolarna används för att sprida pamfletter och politisk propaganda. Något som är okänt för oss andra.
Vad slutligen gäller de politiska partiernas närvaro i kyrkovalen är den faktiskt deras ensak. I demokratiska val får vem som helst ställa upp. För Socialdemokraterna har det också lönat sig väljarmässigt att fortsätta på den inslagna vägen. Varför skulle de då hoppa av tåget, som Moderaterna gjorde under tryck från bland andra en inte särskilt i taktik och politik begåvad partisekreterare (vars sejour på den posten för övrigt inte blev lång) med två katastrofresultat som följd i kyrkovalen 2013 och 2017?
De som vill försvaga och balansera S-inflytandet i kyrkomötet får därför gå den vanliga demokratiska och parlamentariska vägen genom att se till, att de andra nomineringsgrupperna där samarbetar vid tillsättningen av utskott och ledande poster. Deras sammanlagda potential är ju 70 procent av mandaten mot Socialdemokraternas 30 procent.
info@opulens.se
