LYRIKDEBATT. “Poesin behövs också som egenvikt, för sin egen skull. För det som är på riktigt, för det fasta”, skriver Robert E. Gustafsson. Efter Opulens åtta veckor långa sommaruppehåll fortsätter nu vårens poesidebatt. Tidigare inlägg hittas under Debatt i menyn här ovan.
Som stråk av blåklint i fullmogen råg. Som Galileo bland inkvisitorerna. Som humlan. Som då förundran trumfar frälsning. Rus trumfar dekorum. Som kontemplation till trots mot det ständiga stegrandet. Som tankestoffet bland förenklingarna, klokskapen bland dumheten. Som tvivlaren bland de tvärsäkra. Sådan kan poesin vara.
Jag vet inte om debatten behöver föras i polemik poeter emellan. Räcker det inte med att uttrycka åsikter? Olika, men för den skull inte motstridiga. Vi behöver inte skapa en konflikt som inte finns. Det blir lite som att höra vissa politikers och skriftlärdas sofismer gentemot sina meningsmotståndare. Jag fångar upp några trådar från tidigare inlägg här, spinner vidare och försöker tillföra något ytterligare.
Jag tror att poesin måste vara ankrad i någon sorts igenkänning.
Poesin som motvikt, en formulering lätt avfärdad som en sliten klyscha i vår tid, men ändå, tror jag – just i denna tid – en viktig roll den har att ta. Motvikt till nyspråket – de små doser gift som långsamt men obevekligt fördummar och förråar vårt språk. Motvikt till den oefterfrågade intimiteten i duandet från krämarmedia. Till habegäret, roffandet, dogmerna; de falska premisserna. Till det förhärskande narrativet, truismerna, amerikaniseringen. Till New public management. En poet hade aldrig – iförd hjälm – stått i det nyuppsatta Älvsjötältet då pandemin var som värst och skyddsutrustning saknades, och försvarat systemfelet.
Men poesin behövs också som egenvikt, för sin egen skull. För det som är på riktigt, för det fasta. För att bevara det förflutna in i framtiden. Tidsepoker definieras av sina tänkare och diktare. Människan älskar sina myter; längtar efter en hemkomst, en hamn. Något bestående. Vi vet vad som är yta och puts, och vad som är genuint, vad som är film och spel, och vad som verkligt. Men vi verkar behöva påminnas om det. Där har poesin en roll att fylla.
Jag tror att poesin måste vara ankrad i någon sorts igenkänning – både känslo- och förnuftsmässig – för att nå ut till en större publik. (Vilket i och för sig inte behöver vara målet, den kommer inte att dö, men om vi vill göra den mer livskraftig och tilldragande.) Den får gärna vara budskapsdriven, men aldrig pådyvlad. Den får argumentera; även kring livsval, politik, idéströmningar, trossatser – men aldrig med pekpinnar. Gärna mer riktad till de förundrade än till de redan lärda. Vi får inte bära den som en accessoar som tas fram i finare sällskap vid utvalda tillfällen.
Men hur nå fram, hur tränga igenom bruset? Vi måste så klart finnas där människorna finns, i det mediala landskap som påbjuds. Men väl där propagera för det skrivna ordet, för lyrikens rytm och dess samklang med livets, för den fysiska bokens genuinitet, för känslan i att bläddra – för läsningens själva essens.
Vi behöver stå upp mot tvärsäkerhetskulturen. Den som så ofta bärs som en sköld – med skörheten och det mänskliga dolt och undanträngt där bakom – och som lämnar så många trasiga människor efter sig. Visa på tvivlet, på ödmjukheten, tankspriddheten. Minns Tomas Tranströmer: ”Vad jag avskyr uttrycket till hundra procent” Minns Tage Danielsson: ”Utan tvivel är man inte klok.”
Medan klick- och skräpkulturens, influerarnas och twittrarnas grunda rottrådar brister och går av med nästa generations (n)app-mode, så kommer den mångtusenåriga lyriktråden gå av – eller avgå – först med mänskligheten. Vi kommer fortsätta se hur portar till våra inre rum öppnas, hur långsamma tankar öppnar i sinne, hur nogsamt valda ord får oss att se lite mer. Lite mer.
info@opulens.se
