REPLIK. “Den brutala sanningen i privatlivet liksom för en nation är förfärande ofta ett val mellan enbart två dåliga alternativ”, skriver Lars Thulin i ett svar på Martin Hedéns debattartikel i onsdags.
Martin Hedén försöker frejdigt att göra en ruin av min krönika om den svenska veligheten. Han tar både grekiska filosofen Aristoteles (384 f.Kr – 322 f.Kr) och handeldvapen till hjälp. I det senare fallet för att han vill osäkra en revolver (måhända från Natos vapenförråd) mot alla som anser att man kan bli tvungen att bestämma sig fort och definitivt i en svår situation. Om den gode greken sägs att han kunde allt om sin samtid. Min bedömning är att denna magnifika egenskap inte förts vidare till Martin Hedén.
Den bärande tesen för Hedén är ”Det finns nästan alltid ett oändligt antal möjligheter”. Jag kan avundsjukt lyckönska Hedén om han levt ett liv som utformat sig så. Min egen färd genom livet har bestått av ett antal t-korsningar med en farbar väg till vänster och en till höger, inget annat. Rakt fram har funnits tät skog, bergvägg eller stup. Som i ”Ska jag stanna kvar i mitt brinnande hus och tro på brandkårens ankomst eller ska jag hoppa från tredje våningen?”, ”Ska jag ingripa mot busen som misshandlar en kvinna eller ska jag springa för att inte själv bli slagen?” eller ”Ska vi göra abort eller behålla barnet?”. I dessa lägen existerar inte ett oändligt antal möjligheter.
Mina exempel är drastiska, men just brutalt livsavgörande punkter i tillvaron är ofta t-korsningar. Tiden med oändligt antal möjligheter är då historia, precis som Aristoteles är. Motsvarande lägen finns för nationer. Antingen får vi ovillkorlig hjälp av 30 suveräna stater om vi blir angripna eller så får vi det inte. Svaret ” nja, vi 30 överväger nu ett oändligt antal möjligheter,” vill vi inte ha när kryssningsrobotarna susar in över våra gränser. Om brittiske premiärministern Neville Chamberlain i september 1938 inte trott att det fanns en oändlig massa alternativ i umgänget med Adolf Hitler hade måhända en stor del av de 50 miljoner liv som spilldes i andra världskriget sparats.
Ett problem som hänger ihop med tron på de oändligt många valen, är att det alltid finns minst ett bra alternativ, vid sidan av de oändligt många. Den brutala sanningen i privatlivet liksom för en nation är förfärande ofta ett val mellan enbart två dåliga alternativ. Ändå måste beslut tas.
Det som förvånar mest i Hedéns yviga resonemang är att han tycker vi ska lära våra barn tesen om oändligt många alternativ. Jag har uppfostrat två barn och hjälper till att uppfostra fyra barnbarn. Min erfarenhet är att när ett barn blir osäkert i ett av sina unga livs t-korsningar, är det sista de vill höra att de själva får välja mellan oändligt många alternativ. För en villrådig fyraåring som måste säga jordgubbe eller päron till tanten i glasskiosken är Aristoteles bara en konstig figur i märkliga kläder. Vad har den gubben med min glasstrut att göra?
lars.thulin@opulens.se
