DONATIONER. “Kungliga operans offentliga anslag uppgår årligen till närmare en halv miljard. Dramatens till ungefär hälften. Var finns de sponsorer och den utvecklade och av oerhörd generositet präglade filantropi som varje år med säkerhet och garanti kan utlova sådana belopp?”, undrar Bengt Olof Dike.
Det råder knappast någon tvekan längre om de allt tätare banden mellan Svenska Dagbladet och den nyliberala tankesmedjan Timbro och hur tidningens åsikter successivt har påverkats därifrån. Det gäller inte minst i kulturfrågor, där tidningen numera öppet propagerar för att det offentliga stödet skall slopas eller åtminstone reduceras kraftigt. Samtidigt släpps ledande företrädare från tankesmedjan in som författare av det som kallas gästledare och som också därigenom är uttryck för tidningens åsikter. Ledaravdelningen är ju den tyngsta opinionsavdelningen i en tidning – eller själva huvudet, om man så vill – och skall på den fastslagna ideologiska grunden kommentera dagsaktuella händelser samt peka ut den politiska färdriktningen. Allt oftare citeras också på ledarsidan Timbrotexter och -aktiviteter.
Den 11 mars skrev Timbromedarbetaren Emanuel Örtengren en gästledare i Svenska Dagbladet som handlade om en ny bok om framtiden för borgerligheten som han och kollegan Zebulon Carlander är redaktörer för – en antologi som kallas ”Efter Alliansen”.
Dagen därpå, den 12 mars, lovprisar på samma ledaravdelning Mattias Svensson – som under många år själv har varit aktiv medarbetare i Timbro – boken. ”Jag har fått hoppet åter om borgerligheten”, inleder han sin text, vilken redan i första stycket mynnar ut i ”en varm rekommendation” att läsa Timbros aktstycke, vilket är en antologi, där tio skribenter – var för sig och ännu mer tillsammans – står för den återvunna hoppfullheten hos Svensson gällande de borgerligas framtid.
Men Timbroglädjen över Svenska Dagbladets reklam blir ännu större den 14 mars, då den kända dramatikern och kulturskribenten Stina Oscarson recenserar antologin och finner att den ”är befriande fri från speltaktik kring regeringsbildning”.
Alltså tre gånger Timbro på tidningens opinionsbildande sidor under fyra dagar! Det skall tilläggas att Stina Oscarsons recension finns på kulturavdelningen men således publicerad i tidsmässig anslutning till ledarsidornas sedan länge konstaterade åsiktsgenerositet gentemot tankesmedjan.
Det var nämligen inte första gången som tidningen lät Timbro föra dess politiska talan. Den 3 januari i år välkomnades nämligen den då nytillträdde chefen för tankesmedjan, Benjamin Dousa – tidigare ordförande för Moderata ungdomsförbundet och som vid dess stämma 2019 krävde att all offentlig finansiering av kulturen måste upphöra – som skribent på ledarsidan. Han skrev då en gästledare om klimatet och med udden riktad mot Miljöpartiet.
Benjamin Dousas åsikt om att inga skattemedel skall satsas på kultur hade samma år (2019) ventilerats i Timbros nättidning Smedjan och dess då ansvarige redaktör, Lars Anders Johansson, som anförde betydande risker för politisk påverkan på exempelvis kulturinstitutioner.
Den 23 februari i år skrev Svenska Dagbladets politiska chefredaktör, Tove Lifvendahl, en stort uppslagen ledare med rubriken ”Sveriges medie- och kulturliv måste bli mer robust”, där hon öppet förfäktade åsikten att sponsring och privat finansiering av kultursektorn är just mer robust än offentliga anslag. Tre veckor tidigare hade ovan nämnde Mattias Svensson tillträtt som ny medarbetare på hennes ledaravdelning. Han har alltså ett aktivt förflutit hos Timbro och har krävt att offentlig finansiering av kulturen skall upphöra. Drygt två veckor senare, den 6 mars, framträdde Anders Rönmark, som arbetar för Bonnier News Local och tidigare var politisk redaktör för liberala Tidningen Ångermanland och Örnsköldsviks Allehanda med en gästledare, där rubriken talade sitt tydliga språk: ”Dags att tänka om kring svenskt kulturliv”.
Särskilt ett stycke i hans ledartext är värt att citera: ”Filantropi och kultursponsring är något som många behöver lära sig från grunden och politiken har ett sort ansvar att främja den formen av utbildning, för kultur som enbart ska förlita sig på offentliga medel kommer till slut inte att överleva.” Rönmark sticker inte under stol med att han har USA som förebild.
Detsamma gäller förstås alla regionalt och lokalt finansierade kulturinstitutioner runt om i landet.
Men hur det kulturella utbudet skulle bli mer ”robust” och intressantare om det offentliga stödet tas bort och institutionerna tvingas gå med hatten, är det nog få som förstår, särskilt som robustheten ligger i de årliga anslagens ekonomiska trygghet. Exempelvis uppgår Kungliga operans offentliga anslag årligen till närmare en halv miljard. Dramatens till ungefär hälften av den summan. Var finns de sponsorer och den utvecklade och av oerhörd generositet präglade filantropi som varje år med säkerhet och garanti kan utlova sådana belopp? Detsamma gäller förstås alla regionalt och lokalt finansierade kulturinstitutioner runt om i landet.
Den USA-sponsorfrälste Anders Rönmark uppmanas vända blickarna till Tyskland för att se ett mycket mer blomstrande kulturliv än vårt lands för att inhämta vad den där gällande offentliga finansieringen betyder för den klassiska musiken och teaterinstitutionerna.
Vad sedan påståendet om politisk påverkan anbelangar, är det önskvärt med exempel på huruvida politiker har ringt upp exempelvis operachefen eller hennes kollega på Dramaten och intervenerat i deras programrepertoar.
Däremot lär det inte vara svårt att hitta exempel på privata donatorer, som har utövat dylik aktivitet.
info@opulens.se
