TOLKNINGSFRÅGA. “Anna Grinzweig Jacobssons text är tyvärr ännu ett exempel på hur kritiklöst professor Jan Grabowskis yttranden accepteras och hur illvilligt polska initiativ tolkas.” Artur Szulc undrar om det ännu är möjligt att ändra Polenbilden i Sverige.
I en kulturkrönika i Göteborgs Posten (27/1) driver Anna Grinzweig Jacobsson tesen att Polens regering vidtar diverse ”subtila” metoder för att idealisera polackers ageranden gentemot judar under andra världskriget. Den här polska kampanjen, menar hon, är inget annat än förintelseförvanskning som Sverige bör markera mot.
Jacobssons argumentativa bas utgörs av samma slags exempel som florerat i svensk nyhetsrapportering tidigare men lägger till några nya som är hämtade från professor Jan Grabowski vars forskning och uttalanden tas emot helt okritiskt i Sverige. Givetvis nämner Jacobsson de så kallade Förintelselagarna och åtalet mot två polska historiker (professorerna Jan Grabowski och Barbara Engelking).
Förintelselagarna var i själva verket paragraftillägg i en befintlig lag från 1998 som bland annat gäller relativisering och förnekande av nazityska och kommunistiska brott mot den polska nationen. I lagens nya paragraftillägg brottsförklaras två saker: offentligt användande av uttrycket “polska dödsläger” när man avser nazityska och att lasta den polska nationen för nazityska illdåd. Det handlar inte om att straffbelägga alla slags påståenden om polska övergrepp mot judar utan sådana, vilket tydliggörs i paragraferna, som går mot kända fakta. Således är det inte alls möjligt, som Jacobsson påstår, att ställa vem som helst inför rätta.
Bakgrunden till förtalsåtalet mot Grabowski och Engelking år 2021 är en passage i ett verk som de är redaktörer för. Verket heter Dalej jest noc (Det är fortfarande natt) och handlar om polska judars öden under den tyska ockupationen. I ett av avsnitten, skrivet av Engelking, omnämns en byäldste. Enligt en polsk-judisk kvinna hjälpte han henne att överleva men ska ha stulit saker från henne samt angivit gömda judar med följden att de dödades. I en formulering konstaterar Engelking att byäldsten var medansvarig för judarnas död trots att vittnesmålen skiljer sig åt. Vissa hävdar att han angav judar, medan andra påstår motsatsen. Dessutom frikändes han i en rättegång i början av 1950-talet från anklagelserna om medhjälp till mord.
Med andra ord är informationen om byäldsten och hans ageranden motsägelsefull. Ändå valde Engelking dels att utelämna vissa uppgifter och vittnesmål, dels fastslog hon att han var medansvarig till mord.
Men precis som Jacobsson anger, så friades historikerna av högre instans. Liknande förtalsåtal är betydligt vanligare i Polen än i Sverige eftersom landets lagstiftning ser annorlunda ut och har gjort så länge. Men faktum är att Grabowski och Engelking inte åtalades med någon ”förintelselag” som grund. Ingen har krävt att verket dras tillbaka eller att de ska upphöra med sin forskning vid det polska centret för Förintelsestudier, som för övrigt finansieras av den polska staten.
Vidare nämner Jacobsson ett fall, som hon hämtat från professor Grabowski, rörande ett monument över en polsk järnvägsarbetare som dödades av tyskarna eftersom han gett vatten till judar som satt i godsvagnar på väg till det nazityska förintelselägret Treblinka. Professor Grabowski anför detta som exempel på hur den polska regeringen vill måla upp en falsk bild av polsk barmhärtighet mot judar. Att Jacobsson, eller möjligen har hon hämtat det från Grabowski, använder ordet monument är ingen slump. Hon skriver att det ”ger lika mycket utrymme åt en namngiven polsk hjälte som åt det ofattbara antalet anonyma judiska offer”.
I själva verket har järnvägsarbetaren, som hette Jan Maletka, hedrats med en minnestavla på en mindre sten, som givetvis inte på något sätt kvalificerar sig som förintelseförvanskning. Minnesstenen förvanskar varken proportioner eller perspektiv. Maletka var för övrigt långt ifrån den enda som hjälpte judar i närheten av Treblinka.
Över 300 polska bybor från trakterna runtom lägret har belönats av israeliska Yad Vashem för att de, med fara för sina liv, hjälpte och räddade judar under Förintelsen. Studier har visat att ett hundratal polacker från byar runt Treblinka utsattes för tyska repressalier, inklusive dödades, för att de hjälpt judar. Varför är det fel att uppmärksamma dessa människor? Varför skulle det vara fel att sätta upp minnesstenar över dem på platser där hjälpen inträffade? Var skulle sådana minnestavlor annars sättas upp? Redan 1990 skrev Yisrael Gutman, av en de främsta Förintelseforskarna, att vad vi än gör för att uppmärksamma polska Rättfärdiga och hjälpare så skulle det aldrig vara tillräckligt.
Anna Grinzweig Jacobssons text är tyvärr ännu ett exempel på hur kritiklöst professor Jan Grabowskis yttranden accepteras och hur illvilligt polska initiativ tolkas. Fenomenet är heller inte nytt. Den polska forskaren Magdalena Żmuda-Trzebiatowska noterade redan år 2000, i sin studie av Polenbilden i svensk dagspress 1987–1997, att polsk skuld i utrotningen av judar gärna betonades i svenska tidningsartiklar. Försöken att nyansera denna, som Żmuda-Trzebiatowska skriver ”ganska mörka och ensidiga”, bild var få.
Det är med viss uppgivenhet och dysterhet som jag konstaterar att mycket lite har förändrats sedan Żmuda-Trzebiatowskis studie. Är en saklig, nyanserad och försonande diskussion om det här ämnet möjlig i Sverige?
info@opulens.se
