Ny kulturmodell förstärker ojämlikheten mellan barn

KULTURPOLITIK. “Vi vet att kultur utanför skolan har svårt att nå barn i utsatta familjer. Det är främst barn med stöd hemifrån som förmår ta del av det.” Teaterrepublikens verksamhetsledare Jens Peter Karlsson menar att en ny modell i Malmö för kulturarrangemang som skolelever deltar i också sparkar undan benen på fria aktörer.

I all tysthet under pandemin tog kulturförvaltningen i Malmö, under ledning av kulturnämndens ordförande Frida Trollmyr (S), fram en ny modell för barnkulturen i kommunen. Denna genomgripande förändring är framtagen utan att rådfråga kulturorganisationerna och resultatet är därför föga förvånande reaktionärt och en tanklös centralisering som går rakt emot idealet om armlängds avstånd mellan konst och politik.

Distributionsnätverk för barnkultur är ingen het fråga i offentligheten och Trollmyr och tjänstemännen ville uppenbarligen inte ha en högljudd debatt. Men konsekvenserna av deras skrivbordsprodukt kommer att vara förödande för kulturlivet för barn i Malmö.

Den tidigare modellen fungerade någorlunda för att utjämna sociala skillnader mellan skolbarnen. I det decentraliserade och kaotiska svenska skolsystemet är det den enskilda skolan som beslutar vilka aktiviteter deras elever ska få ta del av, och skolor i resursstarka områden tenderar att erbjuda mer kultur.

För att sprida kulturen mer rättvist köpte Malmö stad centralt in mängder med föreställningar och andra arrangemang som sedan de enskilda skolorna kunde boka in sig på. Vissa skolor valde fortfarande att inte gå på något, medan andra gick på flera arrangemang. Några tog alltså mer ur godisskålen än andra och för att utjämna detta så bestämde förvaltningen sig för att lägga färre godisbitar i skålen, för att det tydligen är bättre att alla får mindre än att någon ska få för mycket.

Ännu värre är att det nya modellen allvarligt inskränker den konstnärliga friheten genom att tjänstemännen får ännu större kontroll över vilka godisbitar som läggs i skålen. Till exempel är det nu fastlagt att endast fyra- och femåringar, samt fjortonåringar, ska erbjudas fri scenkonst. Under tio skolår: inga föreställningar från det fria kulturlivet.

Det tragikomiska är att Trollmyr begränsar utbudet i Malmö med slagordet “kulturell allemansrätt” och menar att det istället ska bli mer kultur på fritiden. Men inte i frivilligorganisationer tydligen, utan detta ska ske i kommunal regi, i allaktivitetshus och på bibliotek. Det liknar allt mindre att ströva fritt i skogen, utan mer som en liten parkpromenad där kommunala dramapedagoger klipper häckarna.

Vi vet också av erfarenhet att kultur utanför skolan har svårt att nå barn i utsatta familjer. Det är främst barn med stöd hemifrån som förmår ta del av det. Så förutom att den nya modellen sparkar undan benen på fria kulturaktörer, så kommer det sannolikt bara att förstärka ojämlikheten mellan barn i Malmö.

Det kan inte bara vara okunskap som ligger bakom detta beslut, eftersom hela processen har skett utan att inhämta synpunkter från de som faktiskt producerar kulturen. Trollmyr måste ha vetat att det skulle bli impopulärt, men kunde uppenbarligen inte låta bli att konsolidera mer makt till sin post som ordförande i kulturnämnden. Jag undrar var oppositionen var medan detta pågick? Eller är samtliga partier överens att Malmö ska anamma alla de värsta delarna av gamla betongsosseideal?