RÄTTSKIPNING. “Vad rättsapparaten kommer fram till verkar allt oftare irrelevant, det som trumfar Justitia är en ytlig offentlig rannsakning, en ociviliserad rättskipning utanför rättssalen”, skriver Carolina Sundell.
Journalistkåren är ytterst ansvarig för det öde som Göran Lambertz vaknat till under påskhelgen. Demonstranterna som dök upp utanför hans hem i Uppsala hade givits indirekta instruktioner, upphetsade av moralpredikningar och känsloladdade utsagor ihopkokade av dagspressens krönikörer.
Vad rättsapparaten kommer fram till verkar allt oftare irrelevant, det som trumfar Justitia är en ytlig offentlig rannsakning, en ociviliserad rättskipning utanför rättssalen. Journalistkåren är högst drivande i denna utveckling, de gör sig skyldiga till moralpanik. Även om helgens demonstration var en liten sådan, visar denna att pressen lätt kan skaffa sig en fjärrstyrd arme av fotsoldater, i alla fall så länge människor ägnar sig åt det tanklösa mediesupandet.
Om brott skall bedömas av de som iakttar, håller ett pöbelvälde på att formas i modern tid. Detta blir farligt om allmänheten saknar motståndskraft, för att använda Ellen Keys ord; ”… det anstår icke den tänkande människan att utan pröfning sprida åsikter”. Flera skribenter som kallar sig journalister har aktivt deltagit i Lambertz korsfästelse och hetsat fram en typ av stenkastning men istället för stenbumlingar är det skrivna ordet vapnet som nyttjats. Majoriteten av de så kallade prominenta journalisterna, de med en stor läsarbas, har trots att den anklagade friats av det rättssystem vi tills dags datum har, bestämt att före detta justitierådet Göran Lambertz i någon mening är skyldig – eller så anser dessa känsloupptagna att det inte spelar någon roll. Lambertz måste enligt dem ändå på grund av enbart misstanke representera alla som en gång gjort sig skyldiga till sexualbrott.
Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski, vars tidning piskat upp och bidragit till pöbelväldets upptakt, har tagit hyenajournalistiken till nya höjder. När Göran Lambertz lider nederlag i offentligheten passar Wolodarski på att fördubbla kritiken mot honom och påstår att Lambertz etiska kompass inte bara kärvat på senare dagar, utan att den även gjort det under hans yrkeskarriär (Wolodarski menar till skillnad från Lambertz att Quick-domarna var en rättsskandal). Chefredaktören ägnar sig åt historierevisionism, han försöker inte ens argumentera för varför Quickhistorien skulle varit en rättsskandal. För att ytterligare öka känslopåslaget och driva tesen att Lambertz etiska kompass havererat hävdar Wolodarski att kvinnan som anklagat Lambertz lidit, att Lambertz “förstärkt lidandet” – detta skriver DN:s tidningsherre efter att förundersökningen mot Lambertz lagts ner och när det framkommit att det finns rimligt tvivel mot kvinnan.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Med det sagt är det inte helt lätt för någon att diskutera skuldfrågan, när det ter sig mycket svårt för polisen att styrka brott vid misstanke om våldtäkt. En viss komplexitet uppstår, som den moderna människan verkar sky att grotta ner sig i. Vid skuldfrågor kan människan antingen utgå ifrån sin egen omdömesförmåga eller det mer enkelspåriga; få hjälp på traven av media med ett värdeomdöme. Det är då det tanklösa mediesupandet har en stor inverkan och det framkommer att en bristfällig rapportering gällande målsägande kan ha förödande konsekvenser. Den ytligaste slutsatsen vinner när det kritiska tänkandet drabbats och post-metoo har det formats en osund konsensus att målsägande inte får ifrågasättas, inte heller omständigheterna sägs det att vi ska undersöka och att tala om målsägandens trovärdighet är enligt denna logik per definition antifeministiskt. Denna antiintellektuella nyskapade norm måste uppmärksammas och diskuteras för den kan allt för lätt leda till att oskyldiga anklagas.
Få verkar i drevets dagar kunna dra sig till minnes att Göran Lambertz en gång hyllades för sitt skarpsinne och sin juridiska kunnande. Kanske borde journalistkåren ge en man som hållit ett av de högsta ämbetena inom rättsväsendet en chans att komma till tals och låta honom ostört beskriva sin sida av de anklagelser som riktats mot honom. Är det ett problem att Lambertz kallar målsägande för bedragerska och lögnerska för att han är man? Om det inte låg något i det han sa skulle väl åklagaren inte lagt ner ärendet? Istället för att ensidigt ta del av journalistkårens känsloutbrott borde allmänheten läsa vad Lambertz skriver på sin blogg. Den som inte är förblindad kan läsa juristens egna publiceringar där han visar en annan sida än karikatyrbilden. Det framgår där att Lambertz anser våldtäktslagstiftningen vara bra i grunden och att han faktiskt går med på lagens nuvarande utformning ”där bristande samtycke är våldtäkt eller oaktsam våldtäkt”.
För många är det svårt att ta i debatten, det vidriga epitetet gubbslem ekar i bakhuvudet och när epitetet har använts tillräckligt många gånger sätter det sig. Journalister och allmänheten har hetsat upp sig och slutat tänka, de bryr sig inte om vad Lambertz, eller ett annat ärende med slående likhet, Julian Assange, gjort eller inte gjort. De önskar inte gå på djupet, det är lättare att föreställa sig en vit man som är skyldig och inget annat förtjänar än att bli vanärad. På Olaus Magnus tid fastkedjades män på torget och en börda av stenar lades på nacken i syfte att ”afskräcka från förförelse af det svagare könet”. Om vi inte ifrågasätter mediernas makt över den allmänna meningen och pöbelväldets framväxt kommer vi att i morgon vakna upp i medeltiden.
info@opulens.se
