RÄTTSSÄKERHET. Den som kan se bortom ”en mans kladdande” finner att budskapet och frågeställningarna kring problemen med dagens rättsväsende är det mest vitala att fokusera på, menar Carolina Sundell som läst Göran Lambertz När sanningen inte räcker till. Boken har tidigare recenserats i Opulens.
Det har länge varit vida omtalat att den akademiska sfären infekterats av postmodernismen. I Göran Lambertz nya bok visar det sig att även svenska rättsväsendet är drabbat. Den rättsfilosofiska hållning som betonar att juridiken ska vara skild från moralen ser ut att vara i upplösning. Rättssäkerheten i brottsutredningar är satt ur spel.
Uppfattningen att man anses vara oskyldig tills motsatsen bevisats, detta synsätt har präglat svenska rättssamhället länge. I våra dagar har detta utsatts för enorm prövning, vissa hävdar att det omvända blivit gängse, framför allt utanför rätten. Men i en nyutkommen bok framgår det att även rättsväsendets tjänare inte lyckats stå emot tidsandan. Det har visat sig att en som anklagats eller bara är misstänkt för våldtäkt, numera utan tvivel kan lassas av journalistkåren som skyldig. Media vill i dessa dagar gärna moralisera. Massorna stämmer in i en konsensuskör. Trots utebliven dom.
Behovet av att skriva av sig när man suttit bakom lås och bom, en sådan ofattbar skrivlusta har många berömda personer drabbats av genom tiderna. Få har lyckats leverera så vacker poesi som Oscar Wilde. Wilde blev på 1800-talet dömd för sodomi, efter två år i fängelset porträtterade han det allmängiltiga med att vara frihetsberövad i Balladen om Reading Gaol: ”att försöka lyfta det föränderliga hoppet, i den svarta hopplöshetens grotta […] han dog inte skammens död, den dag som var fylld av mörk förödmjukelse”.
Lambertz påpekar att det i vår tid växt fram ”en farlig arrogans för fakta” och att ”rättsväsendet är lättlurat”.
I före detta justitiekanslern Göran Lambertz bok När sanningen inte räcker till får vi inte Wildes målande prosa som kittlar föreställningsförmågan utan istället en samtida skildring om hur livet just för Göran Lambertz tedde sig i häktet. Han porträtterar inte flertalets lidande och det obehagliga med att nyckeln är bortkastad på obestämd tid – för många betydligt längre än för en toppjurist – utan romantiserar stundtals tiden som inlåst. Lambertz bok tillhör en unik genre med råa och korta dagboksanteckningar; den repetitiva morgongympan och brist på koffein, blandat med ett försvarstal (att försöka rentvå sig kan vara försåtligt när man blivit falskeligen anklagad) som vävs samman med utdrag ur brottsbalken för att styrka den tes om oskyldigt dömda som Lambertz driver som en röd tråd genom boken.
Läsaren som kan se bortom ”en mans kladdande” finner att budskapet och frågeställningarna kring problemen med dagens rättsväsende är det viktigaste att fokusera på. Särskilt angeläget framstår de svårigheter som existerar kring hur våldtäktsanklagelser idag hanteras av polis och åklagare. En stor del av skriverierna som snuddar vid att vara hypersubjektiva och ett allt för självcentrerat försvarstal får läsaren försöka ha överseende med, även om det stundtals kan vara en utmaning eftersom Lambertz använder ”jag-formen” mer frekvent än den unge artisten Benjamin Ingrosso gjorde i sitt sommarprat. En litteraturvetare kanske skulle förlåta dem, i egots tidsålder verkar det i stort sett bara handla om det självupplevda, känslorna och hur man själv framstår. Som tur är måste bokens senare hälft sägas vara speciellt intressant för den som vill förstå problemen med den moderna våldtäktslagstiftningen och ett dysfunktionellt rättsväsende, dess samtida transformation och hur det påverkas av att lagen ändrats från ”sannolika skäl” till ”skälig misstanke”. En signifikant skillnad vilar här.
Kärnan i boken är att rättsväsendet inte är helt opåverkat ”av starka strömningar i samhället” och för att styrka sina påståenden om åklagarens bristfälliga arbetssätt har Lambertz intervjuat en mycket erfaren förhörsledare och talat med en uppsjö advokater. Utan att nämna det postmoderna samhället beskriver Lambertz det på ett slående vis, gällande hur polis och åklagare överlag utreder sexualbrott. I hans eget fall där en kvinna ljugit och selektivt spelat in samtal med honom styrker det både bokens argumentation och är ett ypperligt bevis på en postmodern påverkan. Lambertz påpekar att det i vår tid växt fram ”en farlig arrogans för fakta” och att ”rättsväsendet är lättlurat”.
Han hävdar upprepade gånger att det finns ett dilemma med rättssäkerheten när den misstänkte inte får en rättvis behandling, vilket måste ses som ett påpekande att ta på största allvar när det kommer från någon som känner rättsapparaten utan och innan, en person som har arbetat hela sitt yrkesverksamma liv med att förstå och granska lagen.
Att något är sjukt och fel är Lambertz på spåren när han poängterar: ”den som är oskyldigt misstänkt ska inte behöva förlita sig på att det dyker upp bevisning som kullkastar anmälarens berättelse”. Den bakomliggande problematiken till varför polis och förhörsledare (som har objektivitetsplikten att förhålla sig till) under förundersökningen alltför ofta väljer att tro på anmälarens berättelse, beror enligt författaren på att målsägande ofta placeras på en piedestal och att förhörsledaren inte noggrant skärskådar falska berättelser. Vad lösningen kan vara redogör Lambertz utförligt för och föreslår en kvalificerad trovärdighetsbedömning. Men varför problematiken överhuvudtaget föreligger spekulerar före detta justitierådet i högsta domstolen mindre gärna om. Och att det skulle vara av ideologiska eller politiska skäl, den tanken snuddar Lambertz endast vid. Kanske är det något som man per automatik skyr om man genom yrket varit noga med att separera juridik, moral och politik. Han överväger dock vid ett tillfälle i sin cell att skriva ett kapitel om politisk korrekthet men det realiseras aldrig, istället skriver han alldeles för kort om fixeringen vid PK, vilket är synd då det hade blottat så mycket mer av det konsensussamhälle han motsätter sig.
Lambertz lyckas ändå nosa på den postmoderna problematiken; ”i mångas ögon verkar sanningen vara underordnad”. Han vill inte gärna skriva mer ingående om den härskande ideologin men framhåller att det skapats ”en ideologisk fälla”, vilken den är får vi inte veta, dock att den är ”direkt farlig för både rättssystem och samhälle”. När Lambertz, utan vana att dissekera ämnen med ideologiska glasögon, härleder problemet; att det blivit allt vanligare att individer lägger fram falska anklagelser om våldtäkt, blir det enbart en fråga om människans egna integritet och förnuft. Detta är något som flera samtida filosofer okontroversiellt skulle hävda, präglade av just postmodernismen.
Förarbetet för en svidande kritik av dagens rättsväsende är framlagt och det ska Lambertz ha en stor eloge för, men nu måste sociologer och idéhistoriker ta sig an analysen, aktivera sitt kritiska tänkande och klippa hål i den osynliga ideologiska väven som omhuldar alla samhällsvarelser och därför påverkar både domare och polis.
editor@opulens.se
