REPLIK. “Forskningsfusk bör kriminaliseras. Förnekelse av Förintelsen bör bemötas i sak, i såväl akademiska som offentliga sammanhang” skriver Torbjörn Tännsjö, professor i filosofi vid Stockholms universitet, i ett svar till Peter Pagins debattartikel i Opulens i onsdags.
Peter Pagin och jag är överens i långa stycken. Vi vill båda värna yttrandefrihet och akademisk frihet. Jag ska inte upprepa mina argument för den tes som jag drev i min artikel i Kvartal, som Pagin svarar på. Vi är ändå oense på en viktig punkt. Pagin anser att viss förnekelse av Förintelsen bör kunna vara straffbar. Han har inte övertygat mig på den punkten.
Ändå kan jag följa honom en liten bit på väg i hans resonemang. Han anser att om förnekelsen av Förintelsen sker i ett akademiskt sammanhang, och kan rubriceras som forskningsfusk, så bör den vara kriminaliserad. Jag råkar hålla med honom på mer generella grunder. I min tid i etikrådet vid Karolinska institutet drev vi tesen att forskningsfusk borde kriminaliseras i Sverige, på samma sätt som det kriminaliserats i Norge (jag skriver om saken i min bok Etikprofessorn). Gjorde vi så skulle också viss förnekelse av Förintelsen kriminaliseras. Men jag gissar att Pagin inte är nöjd med detta. Förnekelsen sker ju inte bara i akademiska sammanhang, utan också i det offentliga rummet. Här kan inte rimligen slarvig hantering av evidens generellt kriminaliseras. Ändå bör det ske vid förnekelse av Förintelsen, menar Pagin.
Vilket är problemet med sådan lagstiftning? Enkelt uttryckt: den skulle vara kontraproduktiv. Innan den kan komma till stånd måste också delikata problem lösas. Vad ska avses med Förintelsen? I min artikel redovisar jag två radikalt olika svar som har givits på frågan. Pagin tycks vilja eftersträva en snäv definition, som bara inkluderar massmorden på judar. Romer, ryska krigsfångar, kommunister, Jehovas vittnen, homosexuella, fackföreningsfolk med mera, lämnas utanför. En sådan avgränsning leder till frågor. Vad var så speciellt med morden på judar? Pagin hänvisar till att ”lidandet och förlusterna i Förintelsen är en väsentlig del av det judiska folkets historia och identitet, centralt i dess självmedvetande ….Förnekelsen av Förintelsen innebär följande meddelande: judarna är inte vad de utger sig för att vara och förtjänar inte den medkänsla de fått och anser sig ha rätt till”.
En sådan motivering för den snäva avgränsningen av vad som ska räknas som Förintelsen ger upphov till svåra frågor. Vilket är det judiska folket? Hur ska antisemitismen bäst förstås? Sven Lindqvist drev tesen att Förintelsen var ett industriellt inslag i västerländsk rasistisk praxis, där alla underlägsna folk kunde och ibland borde utrotas. Jag tror han hade fel. Men skulle han ha rätt blir avgränsningen till det judiska folket godtycklig. Utrotningen av romer, som av Pagin exkluderas, kan nog ses som ett speciellt exempel på vad Lindqvist hävdade generellt, men judar utrotades inte på grund av någon föreställning om rasmässig underlägsenhet. Hitler förnekar i sina bordssamtal att det finns en judisk ras. Men han godtog förstås att det fanns ett judiskt folk (det avgränsas i Nürnberglagarna, som senare övertagits av staten Israel i synen på vem som har rätt att ”återvända”) och han såg det just som en världsvid konspiration.
Och som Pagin påpekar, så ingår antisemitismen ofta i ett större konspiratoriskt tankemönster där judar (det judiska folket?) utmålas som en grupp som tillskansat sig ekonomisk, akademisk, kulturell och politisk makt (i det fördolda). Då blir det problematiskt att hänvisa till det judiska folket i motiveringen för en snäv avgränsning av vilka som dödades i Förintelsen. Det konspiratoriska tänkandet får extra näring. Det närs också av konflikten i Mellanöstern. Numera finns ett israeliskt folk. Men många israeler ses som andra klassens medborgare eftersom de inte anses tillhöra det judiska folk, vars stat Israel sägs vara. Detta ser väl en upplyst person som galenskap?
Föreställning om folk med rätt till sina egna nationalstater var levande under 1800-talet, spelade kanske en progressiv roll i vissa fall, men har sedan dess vållat stort mänskligt lidande. Vad är ett folk? Vem tillhör det judiska folket, om ett sådant existerar? Sådana resonemang ger näring åt konspiratoriskt tänkande, särskilt om de läggs till grund för inskränkningar i yttrandefriheten.
Forskningsfusk bör kriminaliseras. Förnekelse av förintelsen bör bemötas i sak, i såväl akademiska som offentliga sammanhang. Och konspirationstänkande, där ett judiskt folk tillskrivs en mäktig men fördold position, bör inte bara avfärdas som sådant, alltså som konspirativt, utan också bemötas i sak. Ett forskningsprojekt där vanliga antisemitiska föreställningars grund i verkligheten noga granskas vore av stort värde. Det kunde bli ett verktyg mot antisemitismen. Kriminalisering av förnekelse av Förintelsen skulle ha motsatt effekt.
info@opulens.se
