Klimatfrågans skönhet och sorg

GLOBAL KRIS. “Vi måste alltså, samtidigt som vi uppmuntrar och stöder lösningar på gräsrotsnivå, arbeta för att få till stånd en stark styrning uppifrån,” skriver Petter Wulff, från Klimatsvaret, angående den globala klimatkrisen.

Greta Thunberg säger att våra politiska ledare uppträder som barn i klimatfrågan, och psykiatern Olle Hollertz talar om vår livsstil som ett slags heroinberoende (DN 5/12). Det är beskrivningar som kan ha sin poäng, men kan man inte pröva att se klimatproblemet från ett annat perspektiv med mindre nedslående jämförelser? Kan inte klimatproblemet tänkas ha koppling till i sig positiva mänskliga egenskaper? Jag tror det kan vara så.

Man skulle kunna säga att vårt problem beror på vår känsla för rättvisa och gemenskap. Det kan låta paradoxalt. Men om känslan för rättvisa gör att vi sällan är beredda att avstå från något, om inte andra omkring oss också kan fås att avstå, så tenderar det att låsa vårt beteende på ett olyckligt sätt. Vad gäller gemenskapen kan man säga, att kulturen är det vi har gemensamt. Det är den sociala väv där vi var och en är inskrivna som en liten del. Då är det inte så lätt att bryta sig ut, även om vi vet att vävens villkor inte är hållbara.

Det svåra i att kollektivt hushålla med gemensamma miljöresurser formulerades redan för 50 år sedan i en inflytelserik artikel av den amerikanska ekologiprofessorn Garrett Hardin. Han beskrev det som ”The Tragedy of the Commons”, vilket ungefär motsvarar ”Allmänningarnas tragik”. Den enda lösning han såg på problemet var att den berörda gruppen accepterade att ställas under ett yttre tvång; det vill säga genom att någon högre instans satte gränser för resursutnyttjandet och kunde bestraffa överträdare.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Hardins idé utmanades av en annan amerikansk forskare, Elinor Ostrom. Hon kunde ge exempel på grupper, som själva lyckats skapa de nödvändiga begränsningarna i uttaget av resurser som grundvatten och fiskbestånd. Den hoppfulla idén, att det finns en lösning ”nerifrån” på det dilemma Hardin pekat på, bidrog till att Ostrom tilldelades nobelpriset i ekonomi 2009.

Det betyder inte att Hardins mer pessimistiska syn på problemet är överspelad. Ostrom var väl medveten om att en lösning nerfrån inte alltid kan åstadkommas. Dess möjligheter beror på sådant som en viss ömsesidig personkännedom inom gruppen och en viss grundläggande tillit mellan dess medlemmar. Vi måste alltså, samtidigt som vi uppmuntrar och stöder lösningar på gräsrotsnivå, arbeta för att få till stånd en stark styrning uppifrån.

Om vi ser på klimatkrisens natur, ger det indikationer på var vi främst ska söka en lösning. Här talar vi inte om att hushålla med en lokal vattenresurs eller ett fiskbestånd inom ett visst havsområde. Vårt problem är världsomspännande och berör oss alla. Det ligger då närmast till hands att förlita sig på beslut uppifrån; på att en mer hållbar rättvisa bäst åstadkoms genom politiska beslut. Politiker kan ändra ”spelplanen” genom att göra det svårare (dyrare) för oss alla att använda bil, flyg och rött kött. Med ett ändrat konsumtionsmönster får vi också i viss mån en annan kultur och en ny gemenskap.

Gruppen Klimatsvaret arbetar för att påverka den politiska nivån. Vi för dialoger med enskilda riksdagspolitiker i syfte att få till stånd ett så brett klimatpolitiskt samarbete som möjligt. Det kan ge en grund för nödvändiga politiska beslut, där vi förordar en successivt höjd avgift på de utsläpp som producerar växthusgaser. Klimatsvarets tanke är att denna avgift skulle återbetalas till varje vuxen (med samma belopp till alla).

Så som vi ser problemet vill vi inte peka ut bovar eller personliga brister utan istället notera hur goda egenskaper likväl fört oss vilse. Det framhåller, om man så vill, klimatfrågans skönhet och sorg.