LITTERATURKLIMATET. “Trots den dubbelhet och ängslan som många av oss känner inför vädret i vardagslivet, framkommer det inte riktigt när vi skriver. När allt fler områden avkrävs ansvar är frågan om den samtida fiktionen kan undvika en etisk skyldighet att engagera sig i klimatkrisen?”, skriver Elina Sahlin.
Vi lever i en geologisk period som kännetecknas av kollapsande ekosystem, stigande havsnivåer, klimatflykt, lynniga årstider och fyndiga varianter av skam och ångest. Något som sällan återspeglas i romanen utanför sci-fi-världen. Hur behandlar den samtida litteraturen vårt eskalerande väder?
Det är oundvikligt att ha en konversation om vädret utan att tankar om klimatet dyker upp. Trots att den jag talar med inte nämner den globala uppvärmningen i sig finns tanken ändå där, som en lång utsträckt skugga. Som idag när en vän skickade en bild på en man som låg och solade i en park. Det hade varit en fin bild, om det inte varit slutet av november. På samma sätt har väder gått från att vara trivialt småprat till att bli ett upphöjt och laddat fenomen.
Vädret har förvisso alltid lämnat utrymme för undertexter, i verkliga livet såväl som i skönlitteraturen. Det är aldrig vädret du talar om, när du talar om vädret. Men i den artiga konversationen om hur soligt det är just den här novemberdagen är det svårt att kisa mot strålarna och bara njuta. Tankarna övergår i oro, det är nog för varmt för att vara vinter? Hur var det förra året? Metatankarna utmanövrerar undertexterna. Det har skett en förskjutning här som inte gestaltas i fiktionen. Vädret i litteraturen fungerar antingen som en stämningsskapande kuliss, eller också utgör den hela handlingen som i katastrofgenren climate fiction, cli-fi – litteratur som utforskar en värld av klimatförändringar och global uppvärmning.
Människans utsatthet i relation till en föränderlig natur har varit en grogrund för god litteratur i århundraden. Sedan fysikern Svante Arrhenius år 1896 tog fram en modell som förklarade istiderna, växthusgasernas uppvärmningseffekt och därmed också att människan själv var ansvarig för de stigande temperaturerna, har författare haft belägg för sina fiktionaliserade funderingar över hur ett varmare klimat påverkar oss. Går vi ännu längre tillbaka i tiden var det Egyptens tio plågor (med svärmar av gräshoppor, grodor, massdöd och hagelstormar) och inte minst den franske författaren Jules Vernes spekulationer om att klimatförändringar orsakades av jordens tiltade axel i Kapten Hatteras resa till Nordpolen (1866). Då var det endast gissningar. Nu har vi mer belägg för funderingarna. Och kanske var det därför cli-fi blev en egen genre utanför sci-fi år 2013. För att katastrofscenarierna blivit till verklighet.
Ett av nordens mest omtalade exempel på cli-fi är norska Maja Lundes roman Binas historia (2017), en skildring av vad som händer i klimatkatastrofens fotspår. I en fiktiv släktkrönika som utspelar sig under tre generationer undersöker Lunde vad som händer när bina försvinner; dör de, dör också vi. Men inte omedelbart. I boken låter Lunde en romanfigur klättra ut på en gren i ett aprikosträd i Kina och pollinera fruktblommor med en pensel.
Exempel på väderskiftningar och konsekvenser finns alltså främst i genrelitteraturen. Det jag saknar är skildringen av den långa skuggan som tar över vårt vardagliga samtal om, eller våra tankar på, vädret, utanför genren. Trots den dubbelhet och ängslan som många av oss känner inför vädret i vardagslivet, framkommer det inte riktigt när vi skriver. När allt fler områden avkrävs ansvar är frågan om den samtida fiktionen kan undvika en etisk skyldighet att engagera sig i klimatkrisen?
Man kanske kan tycka att det är vetenskapens uppgift. Men det är inte vetenskapens fel att vi som människor inte kan föreställa oss vår stundande framtid och därmed agera som att huset brinner. Vetenskapen kan ta fram rapporter men rapporterna duger inte enkom till att skapa omvälvande insikter. Vi behöver berättelser att enas kring bortom diagram och rubriker. Berättelser har alltid samlat människor. Genom att kommunicera till vårt djupaste plan kan historier bli symboler, de kan förflytta oss på sätt som vetenskapligt material och nyheter misslyckas med. Förutom att koppla ihop människor och kommunicera med känslor, tjänar berättelser ofta syftet att ha en underliggande moralisk kommentar. Eller åtminstone kan de ställa en fråga.
Det behövs fler författare som engagerar sig i att skriva fram ekologiskt ekonomiska berättelser. Berättelser som visar att den hand som föder oss också är den som har ihjäl oss. Det finns ett behov att den befintliga klimatfiktionen föreslår hur en klimatförändrad värld kommer se ut i framtiden. Men det behövs lika mycket en spegling av att vi lever i en klimatkris redan nu. Vad har vi för relation till den vetskapen? Om en komet stod i kollisionskurs med jorden, skulle vi knappast kunnat skriva fram en värld med romanfigurer som inte vid något tillfälle, i alla fall i bakgrunden, reflekterar över detta faktum. Det här klimatengagemanget behöver inte vara lika påtaglig som i klimatfiktionens magnus opus, Cormac McCarthys postakopolyptiska Vägen (2006), utan kan utgöras av något så sublimt som en fundering, en tanke som bråkar med en till synes så vänlig novemberdag.
Vi behöver en ny berättelse som skiljer sig från det nötta narrativet om att människan ska lära sig leva “ett med naturen”, eftersom den meningen i sig själv innehåller en dikotomi. Berättelsen borde snarare vara en där hon förstår att hon är naturen. En där hon inte närmar sig naturen som en canvas genom att besjäla den, eftersom att besjäla den med mänskliga attribut kan vara att sätta sig över den. Löven sjunger till exempel inte. De prasslar. I alla fall för någon som har förstått sin sanna plats i världsordningen.
Visst får den författaren själv fundera på om dennes karaktärer ska förhålla sig neutralt till det lynniga vädret, eller om de ska få tänka någon av alla de tankar som alla vi som kommer att dö i antropocen motvilligt tänker.
Kanske vill man som skrivande självförverkliga sig genom att skapa en roman utan att ta något ansvar för klimatet. Men med tanken i bakhuvudet kanske vi kan lyckas med både och.
info@opulens.se
