ÅTERBLICK. “Klasskampen i vårt land blev inte skyddad av en officiell myndighet och därmed ett privilegium för två av dess främsta tillskyndare.” I höst är det tio år sedan Daniel Suhonen och Åsa Linderborg försökte varumärkesskydda ordet “klasskamp”. Samhällsjournalisten Bengt Olof Dike har tagit reda på hur det gick.
Nej, Daniel Suhonen, tankesmedjan Katalys chef, även aktiv kulturskribent, och Åsa Linderborg, tidigare Aftonbladets kulturchef, fick inte ensamrätten till ordet ”klasskamp”. De gav själva upp kampen på halva vägen genom att strunta i Patent- och Registreringsverkets, PRV, föreläggande om att yttra sig över de hinder, som fanns för att bifalla deras ansökan.
Ensamrätt på ett politiskt ord? En revolutionär kampparoll dessutom, som genom historien är förknippad med blod, död och diktatur(er) men som enligt Åsa Linderborg och Daniel Suhonen ”ger liv åt drömmen om socialism och rättvisa”.
Jodå, den ville hon tillsammans med Suhonen ha ensamrätt på, sedan de båda nedslagna och djupt besvikna på valnatten för snart tio år sedan konstaterat den borgerliga valsegern. Klasskamp är ju, skrev de också i ovannämnda artikel med åberopande av Marx och Engels, ”alla tiders melodi.” Det lilla Kommunistiska Partiet i Göteborg kunde inte ha sjungit melodin med större inlevelse.
”Borgarna har ensamma fått vrålskråla sina sånger alldeles för länge. Det är dags att fylla lungorna”, avslutade klasskampsduon Suhonen/Linderborg sin artikel och meddelade, att de samma dag skulle ansöka hos PRV om att varumärkesskydda klasskampen. Om densamma ”fortsatt ska vara en angelägenhet enbart för de privilegierade, är vi alla förlorade”, löd bland annat deras motivering i Aftonbladet. Framstöten om registrering, som innebär ensamrätt till varumärket – ingen annan får använda det i sin marknadsföring – fick medial och politisk uppmärksamhet långt utanför Aftonbladets läsekrets.
Sedan blev det helt tyst. Klasskampen fortsatte visserligen i ständiga texter på Aftonbladets kultursida, precis som den gjort ända sedan Linderborg av dåvarande politiske chefredaktören Helle Klein, utsetts till kulturchef. Och Daniel Suhonen är än i dag, som han var då, en entusiastisk, engagerad och pålitlig frontsoldat för socialismen. Det finns som bekant personer, som inget sett och inget lärt av verklighetens socialistiska länder och som troget håller den röda fanan högt.
Men vad hände med deras ansökan hos PRV? Blev varumärket klasskampen skyddat?
Jag beslöt mig nyligen för att undersöka saken och begärde därför ut handlingarna från verket.
Av dem framgår att PRV i ett föreläggande den 2 december 2010 gav Suhonen/Linderborg två månader på sig att komma in med ett yttrande över de hinder som presenterades för varumärkesskydd. Om de inte gjorde detta kunde ansökan ”komma att avskrivas från vidare handläggning enligt 19 § 1 varumärkeslagen”.
Vilka var då hindren? Jo, bland annat att ordet ”kan uppfattas dels som en socialpolitisk teori men också som en kraftmätning mellan två grupper elever som normalt undervisas tillsammans (skolklass)… I relation till sport- och idrottsaktiviteter anger märket tjänsternas art, nämligen en kamp mellan klasser” Märket saknar ”särskiljningsförmåga” och kan därmed inte registreras, konstaterade PRV.
Man anar besvikelsen hos de sökande efter detta för dem föga upplyftande besked. Men vad var det för revolutionär anda hos duon som uppvisades genom passiviteten därefter? Inga protester, inget yttrande kom. De gav ju upp, lade sig tydligen platt inför beskedet? Den 16 februari 2011 avskrevs sedan deras hemställan (ansökningsnr 2010/07392, referens 053337) enligt 19 § första stycket varumärkeslagen.
Klasskampen i vårt land blev inte skyddad av en officiell myndighet och därmed ett privilegium för två av dess främsta tillskyndare. Det har nog svenska folket inget emot, det villa säga alla som verbalt och i tryck vill tydliggöra den verkliga sanningen om den.
info@opulens.se
