DESTRUKTIVT. “Den normkritiska metoden är visserligen ett viktigt verktyg, men om den används som censurfilter och för att osynliggöra historien så har det hela urartat på ett betänkligt vis”, skriver Susanne Liljedahl om namnbyten på historiska platser och förslag om att ta bort statyer.
Konsten är en viktig del i yttrandefriheten och den konstnärliga friheten, men dessa ädla värden, som utgör väsentliga grundvalar i ett demokratiskt samhälle, begränsas av en alltmer gäckande censur. En censur som även slår hårt mot kulturarvet.
Statyskändningar och krav på att vissa konstverk ska bort, bland andra statyer och avbildningar av historiska personer som Carl von Linné och diverse kungligheter, till exempel Gustav III.
I en debattartikel i Expressen menade de före detta riksdagsledamöterna för Miljöpartiet, Annika Lillemets och Valter Mutt att vi bör inrätta en statskyrkogård, ett slags museum över de mörkare delarna av vår historia, där statyer av krigarkungar skulle få sin naturliga hemvist, och centrala platser som Karl XII:s torg och Gustav Adolfs torg i Stockholm kan istället få andra symboler och statyer som signalerar de värden vi nu värnar om som fred, tolerans och frihet.
Förslaget att inrätta statskyrkogårdar är inte bara tramsigt utan har också något av en omyndighetsförklaring över sig. Som om betraktaren inte kan förstå att verken är gjorda i en viss kontext och att dess uttryck och värderingar återspeglar historien. Inte nutida tänkande.
Det är märkligt att så många sveps med av historielöshetens vindar. I förlängningen kan man undra om exempelvis alla Gustav Adolfs-kyrkor och Linnégator runt om i landet nu bör byta namn, och vad ska Linnéuniversitetet döpas om till?
Vita havet på Konstfack får i varje fall inte längre kallas Vita havet. Konstnärskollektivet Brown Island vill därmed motverka strukturell rasism. Namnet har emellertid inga rasistiska konnotationer skriver professor Sara Kristoffersson i DN. Det tillkom på 1950-talet då ateljéväggarna revs, som en republikansk blinkning till det största rummet på kungliga slottet som har samma namn. Nu ska utställningsrummets namn ändras till Havet.
Givetvis handlar det om mer i förlängningen. Vad ska exempelvis hända med renässansmålningar och målningar från den gustavianska tiden som finns på konstinstitutionerna? Ska de permanent förpassas till magasinen eftersom de inte stämmer med nutida preferenser? Är nutidsmänniskans jag så svagt att hon inte klarar av andra estetiska upplevelser än de som bekräftar henne själv och samtiden?
Nej, låt oss betrakta historien och kulturarvet i sina kontexter, förvalta och tolka. Istället för att utveckla den gäckande censuren med en ny politisk dogmatism och diktatoriska grepp. Den normkritiska metoden är visserligen ett viktigt verktyg, men om den används som censurfilter och för att osynliggöra historien så har det hela urartat på ett betänkligt vis.
I stället ligger det konstruktiva i att arbeta kunskapsbaserat med metoden. Kritiskt och reflekterande. Det innebär inte att förneka historien och dess samband med oss själva och det som sker idag. Det innebär att nå viktiga existentiella insikter, och att inte återupprepa historiens illdåd och misstag. Det innebär även att få syn på hur värderingar och normer om exempelvis etnicitet, könsmaktsordningar och klass uppstår, skapas, vidmakthålls och förändras.
I ett rikt och dynamiskt konst- och kulturliv möts historia, nutid och framtid. Dessa tre.
info@opulens.se
