KULTURDEBATT. Kulturens jobb är att agera väktare och besiktningsmän bakom samhällets drivande instanser, anser Christoffer Andersson.
Jag hade nyligen ett långt telefonsamtal med min bror, inom vilket vi jämförde näringslivets och kulturens villkor och hur respektive domän förhåller sig till varandras institutionella villkor. Han är arbetsledare och jag har en del projekterande bakom mig, och han ville få det till att ledarskap är en form av konstnärskap. Jag rasade förstås över hans påstående, även om han har rätt i det avseendet att det är konstnärskap på samma sätt som skådespeleri är konstnärskap. Han vidhöll att han tänker som om han skapar ett konstverk. Nyckelordet här är “som om”, för hur kan man använda sig av begreppet konstverk när konsten är att styra människor till uppslutning under en fana? Det är inte konst, tänker jag, det är manipulation.
Jag minns en tre dagars ledarskapsutbildning i Stockholm 2017, inom vilken det som sker i en grundskoleklass under tre år skulle ske på tre dagar. Jag minns extasen, den där känslan av samhörighet, vibrationerna i rummet, den där känslan av att vara del i en enhet som alla drar åt samma håll. Man kan kanske säga att det lyckades, åtminstone i affektiv bemärkelse, för det är allt jag minns; ett skådespel. En show. Några praktiska bitar minns jag inte. Min bror hävdade att det var just för att det var en show, där syftet var att dra själva lärdomen till något brett och allmänt som kan appliceras på alla utan att ledaren behöver delta i situationer vari själva ledarskapet fordras. Ett simpelt argument, men det leder ändå till en viktig poäng att jag minns utbildningen som ett drogrus.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Precis som vi dras in i en bra film dras vi med i gruppen och därigenom föds och upprätthålls en grupp som jobbar åt samma håll. Gruppledaren skapar ett fundament av normer, och utvecklar med ledarskapets mekanismer gruppen som en funktionell enhet. Gruppen själv ger sedan normerna en gestalt, skapar sina oskrivna regler som blir bindemedel för den sociala enheten. Vid nyrekryteringar är det meningen att tillkommande ska avvakta för tecken som vittnar om vilka regler som gäller, och därigenom byggs gruppen ut och blir starkare och effektivare.
Min frågeställning är varför detta kräver skådespel. I kontrast till kulturen använder sig näringslivet av de villkor som gynnar det högsta goda för sin institution (vinst) och även om kulturen råder under samma sociala processer vill jag brodera ut förhållandet mellan näringslivet och kulturen, då min bror genom ledarskap och företag och jag genom ett film- och kulturprojekt försökte binda samman näringsliv och kultur. Det närmaste jag kommer en förståelse för min brors ledarskap som konst är hans inställning till sitt jobb. Det håller inte. Ändå gör kan det sägas göra det. Varje person för honom är som ett ord för mig: han sammanfogar folk, jag sammanfogar ord, och vi båda är plötsligt konstnärer.
Den viktiga skillnaden är gruppens villkor i förhållande till ordens villkor. Jag behöver foga samman ord utifrån kontext, och han behöver foga samman folk utifrån gruppdynamik, men om jag som kulturskribent vänder mig till näringslivet vill jag ta med mig kulturens benägenhet att använda hela förteckningen på villkor. Om jag gör det kommer jag riva upp stora sår i den gruppdynamik som är hans själva konstverk. Om han å sin sida vänder sig till kulturen med sin pragmatiska selektion av villkor, då blir mitt jobb så uppstyltat att textens tillblivelse naglas fast i ett skruvstäd av tabuer. Kulturens jobb är att agera väktare och besiktningsmän bakom samhällets drivande instanser, och alla som har arbetat som kriminalvårdare eller vårdbiträde vet att det fordras en visst distans till brukarna för att jobbet ska kunna utföras korrekt.
info@opulens.se
