ÄNGSLIGHET. Håller litteraturen på att bli en mansfri zon? Ja, det tror Jeremiah Karlsson. “Förpassad till vildmarken blir mannen allt mer vilse, allt mer ordlös; och risken för att populisterna tar makten ökar,” skriver han.
Litteraturen håller på att bli en mansfri zon. Detta enligt DN och Expressen som har granskat den ojämna könsfördelningen i den svenska litteraturen. Bilden är tydlig. Fler kvinnliga romanförfattare än manliga debuterar. På författarskolorna går nästan inga män, och av de ungdomar som varit nominerade till Sveriges största litteraturtävling för unga, Lilla Augustpriset, sedan 20 år tillbaka i tiden, är den stora majoriteten, ca 80 procent, tjejer. (2006, när jag själv nominerades, var vi fem killar och tre tjejer – vinnarna var dock tjejer). En granskning som Sveriges radio har gjort visar att färre män nomineras till debutantpriser. Förklaringen tycks vara att när fler kvinnor skriver böcker finns det fler som skriver bra böcker. Ju fler kvinnor som kommer fram desto fler kvinnor inspireras att gå i deras fotspår. Det finns heller ingen Ulf Lundell att följa längre för unga skrivande män.
Pseudodebatt, enligt Sara Abdollahi. Men lägg till bilden att debutanterna, ja, författarna överlag, oftast bor i storstadsregionerna, och du får en skymt av samma diskursiva konfliktlinje som inom det partipolitiska fältet: urban kosmopolitism vs marginaliserad landsbygd. Eller varför inte det civiliserade mot det vilda, det bildade mot det obildade. De unga männen verkar alltså försvinna ur litteraturen, både som författare och läsare. Förklaringarna till detta manfall är många. Att kvinnor tar plats i det offentliga är kanske den närmast liggande förklaringen. Att bildningsnivån går upp för kvinnor är också en näraliggande förklaring (för män sjunker bildningsnivån, vilket hänger samman med mindre litteraturintresse och färre manliga författare; vilket på något sätt hänger samman även med SD:s framgångar, enligt Expressens Daniel Sjölin i filmklippet).
Det finns med andra ord erfarenheter som är verkliga men som ej
erkänns.
Är det så att kvinnorna helt enkelt skriver bättre än männen rent kvalitetsmässigt? Kanske. Man kan också, vilket sker i Expressens filmklipp, fråga sig om männen försvinner från litteraturen eftersom litteraturens status sjunker i samhället. Män gillar ju status, som bekant. Den filmade debatten i Expressen mellan Daniel Sjölin och DN:s Åsa Beckman får mig att tänka på Foucaults ord om “utanförskapets vildmark”, en plats där sanningar nog kan bli sagda, men då dessa sanningar inte tillhör eller ingår i den hegemoniska diskursen förblir de ohörsammade. Det finns med andra ord erfarenheter som är verkliga men som ej erkänns. Berättelser som ingen läser, enkelt uttryckt.
Är dessa berättelser männens berättelser?
Nu börjar det brännas. Tveklöst är det ju så att mannen i kulturlivet har blivit en skadeskjuten och platslös varelse (perfekt gestaltat i en annan Expressen-intervju med Sveriges enda två unga manliga författare (OBS: ironi) Elis Monteverde Burrau och Jack Hildén). Till detta kommer att det främst är kvinnor som läser böcker och som skriver dem.
Kanske är kvinnor bättre på att tillfredsställa finkulturella kvinnors läslust än män? Mannen i kulturlivet är inte bara skadeskjuten, han är en stereotypt polariserad varelse; antingen är han en barbar, ett slags predator kamouflerad till godhetsapostel, feminist eller något annat behjärtansvärt (Fredrik Virtanen-sorten, eller den så kallade ”kulturmannen” eller ”kulturprofilen”). Eller också är han genuint vanlig, snäll, men ständigt ängslig för att tycka, göra eller vara fel (kanske killgissar han för mycket, kanske skrevar han för brett i kultursoffan). En stor ängslighet vidlåder detta kluvna, senmoderna mansväsen som så ärligt det går försöker hanka sig fram i kulturlivet, ständigt rädd för att trampa i klaveret och misshaga marknaden. Är han ens en man?
Tveksamt. Han är å ena sidan man, och samtidigt inte en man, för ingen manlig särart erkänns, och i detta vakuum av försvunna särarter (en annan sida av bristande mångfald) finns inget innehåll att prångla fram, inget maskulint att söka, än mindre en plats eller efterfrågan för denna särart han möjligen skulle finna. Därav ängsligheten hos den man som är snäll, han som inte blir en predator, han som måste knacka på dörren till salongen och låta sin kulturella värdighet inspekteras.
Snällheten (ett slags öppenhet) har dock sitt pris. Att skreva med benen på tunnelbanan – eller i kultursoffan – kommer sakta men säkert likt en könssjukdom förinta potensen hos honom.
Vi kan alltså konstatera att den pro-sociala varianten av den manlige författaren är dömd till ängslighet – en egenskap som går emot själva skrivandets och konstnärskapets väsen. Att skriva är att ta plats, att skriva är att befästa ordningar, att skriva är att ta risker, i synnerhet om du skriver om “känsliga ämnen”, till exempel om kvinnor eller om sex (som Åsa Beckman säger i den filmade debatten, skulle hon inte ha varit helt bekväm att som ung man gestalta sexualitet efter #Metoo). Åsa Beckman antyder obekväm, men skulle lika väl kunna säga ängslig.
Denna finkulturella ängslighet styrs med mjuk våldsamhet av kulturens och hegemonins idé om “god smak”. Det passar sig inte riktigt att vara en särartsman och att som sådan ta plats i det offentliga. En sådan varelse blir misstänkliggjord. Till och med den konstnärliga övermänniskan, outsidern, behöver kritikernas godkännande för att få ta plats i periferins centrum (dennes hägn behöver befinna sig i utanförskapets vildmark, men på ett fint förlag, om inte stigma ska utdelas. Också outsidern måste i någon mån vara sanktionerad av marknaden och socialt accepterad).
Att med mjukt våld skapa ängslighet i kulturlivet är ett vapen i handen på förlagen och kulturjournalisterna som designar kulturens abstrakta, kringskärande järnbur. Denna ängslighet föder i sin tur underordning, osjälvständighet, och i vissa fall en kamouflerad lismande reptilgeneration av konstnärsmän som ingen känner sig trygg med (men som många ändå tjusas av, och “faller” för. Dessa män kanske inte skrevar i kultursoffan, men med sina skrev kan de ändå uträtta skadliga livsverk).
Kort sagt: för en man som inte slingrar sig som en orm på kulturmannens hälleberg, utan som vill vara respektabel, infinner sig ängsligheten som en objuden gäst i hans kreativa inre.
Jag tror en viktig förklaring till manfallet inom kulturen sammanfattas under ängsligheten. Denna för kulturlivet och “den goda smaken” definierande ängsligheten upplevs som motbjudande för aspirerande penisbärande författare. Underordning, osjälvständighet, anpassning är inte manliga paradgrenar. Ingen drömmer äventyrliga pojkdrömmar om hur man snärjer kvinnor och lismar sig in på fester dit man inte är bjuden. Ingen drömmer heller om att på en osäker litteraturmarknad leva notoriskt självkritisk, något som har sina rötter i dödsdriften snarare än i viljan till liv.
Jag tror att ju snävare, ju ängsligare, ett kulturfält blir, desto fler män – jag höll på att skriva riktiga män – känner sig alienerade. Att män under rådande omständigheter inte vet hur de ska bete sig (ängsligheten i detta) gör att de blir missanpassade, stöter på rollkonflikter, inre klyvningar, och risken ökar för ett andligt utanförskap. Förpassad till vildmarken blir mannen allt mer vilse, allt mer ordlös; och risken för att populisterna tar makten ökar.
info@opulens.se
