SOLIDARITET. “Var och en har naturligtvis sitt eget ansvar för sitt liv men att använda det egna ansvaret för att slippa bry sig kan inte vara rätt.” Elin Dahlsten jobbar på ett LSS-boende och undrar vart samhället är på väg när människor med missbruksproblematik eller som lider av psykisk ohälsa allt oftare får höra att det är deras eget problem.
Det är inte ditt ansvar! Hen är vuxen! Det är två meningar jag ofta hör. De sägs som en slags sanningar från alla möjliga håll och kanter, från bekantskapskretsen och i olika professionella sammanhang. När det kommer till alkoholberoende eller psykisk ohälsa undrar jag om dessa två meningar verkligen kan appliceras på människor per automatik dock.
Den som lider av djup depression eller andra psykiska åkommor har ju just svårt för att bete sig adekvat och ansvarsfullt i alla lägen. Det samma gäller den som sitter fast i beroendesjukdom. Att begära att en människa som är sjuk samtidigt ska bete sig “vuxet” är en felaktighet menar jag. Det är just ansvaret den sjuka eller beroende personen inte mäktar med. Hur kan vi då samtidigt göra det lätt för oss som omgivning genom att inte åtminstone försöka ge personen det stöd vi som friska, starka personer kanske skulle kunna dela med oss av? Är det inte lite väl lättvindigt att vi istället för att ge någon det stöd vi kan, genast bemöter varandra med tanken att ingen kan hjälpa någon annan utan att man alltid ska hjälpa sig själv?
Ensam är stark har blivit tidens ledord fast utan att sägas högt. Istället lindas det in i de meningar jag började texten med. I skolvärlden är verkligheten en annan. Där ska eleven få stöd och anpassning. Det kan i sin tur komma att gå ut över de andra elevernas tid då klasserna ofta är stora och läraren själv med olika behov som ska bemötas och tillmötesgås. När eleven sedan kommer ut i samhället utan skyddande skolsystem möter den alltså denna motsatta tanken om totalt eget ansvar.
Vem bär ansvaret för vårt liv? Jag, du, gud, samhället? Var och en har naturligtvis sitt eget ansvar för sitt liv men att använda det egna ansvaret för att slippa bry sig om andra eller slippa göra det vi kan för en annan människa kan inte vara rätt. Så när vi ringer en vän som vi vet mår dåligt och hen inte svarar vad gör vi då? Ringer igen, går dit och ringer på dörren eller tänker att var och en får ta sitt ansvar? Det beror på vilket samhälle vi vill leva i.
Ett samhälle där mina näras mående aldrig är mitt ansvar och där vuxenheten hos den som är svag upprepas som ett mantra, det samhället tror jag inte på.
info@opulens.se
