LYRIKDEBATT. “Vi poeter skriver utifrån ett medvetande som inte är särskilt prosaiskt eller realistiskt. Och vetenskap, realism och naturalism har sopat mattan med poeterna”, skriver Lis Lovén i vår pågående poesidebatt. Tidigare inlägg hittas under Debatt i menyn här ovan.
En procent av befolkningen är visst schizofrena. Sägs det! Men förminskar detta denna skara av vilsna medlemmar av homo sapiens? Jag skulle vilja säga det som så här: Matematik och statistik har inget med poesie att göra. Hur många eller hur få som läser betyder en flugskit i Universum, som visst Fridegård skrev. Så låt oss för guds skull sluta att räkna och gå på djupet, bredden och ytan.
Jag tror på tidsandan. Vi poeter skriver utifrån ett medvetande som inte är särskilt prosaiskt eller realistiskt. Och vetenskap, realism och naturalism har sopat mattan med poeterna. Vi tror att om vi bara känner världen och politikens realistiska förutsättningar så kommer vi att få syn på vår egen tillvaro.
Men att veta var man befinner sig i en global, postkolonial tid är svårt att få grepp om. Alltså blir psykologiserandet och navelskådandet närmare till hands när man tror sig om att förstå sin egen verklighet. Inget kunde vara mer fel. Att förstå sig själv tar många år. Och att skriva poesi utifrån självförståelse skapar bara detta slags postmodernism som tycks skåda naveln, men glömmer bort gud, och glömmer bort det kosmiska perspektivet.
Det arketypiska med poesi tar åratal att lära sig. Och när man hittar den där poetiska guldgruvan då har man lärt sig att stå på jättarnas axlar.
Det hjärtat är fullt av därav talar munnen. Jag har full förståelse för kroppsaktivismen, men skulle vilja gå ännu längre: min kropp är oxå din hand och din hand är oxå min penna! Jag måste stjäla orden ur din hand för att du, just du ska känna in det mänskliga med att leva! Och handen på hjärtat: hur många bekanta har vi? Tusentals enligt Facebook räknat, men säkert bara två eller tre sanna vänner. Matematiken och statistiken om vem som läser oss kräver visst det list och en del svek.
Jag gråter inte blod för att jag aldrig blev publicerad som tjugoåring. Men liten Karin gråter ännu blod på Medeltiden. Det arketypiska med poesi tar åratal att lära sig. Och när man hittar den där poetiska guldgruvan då har man lärt sig att stå på jättarnas axlar. Det vill säga, alla de poäter som gick före oss, som stal ur historien. En gång kunde man sin Petrarca. Idag ska man visst vara Hollywoodfru i tv för att anses som äkta blondin. Men själv bryr jag mig mindre och mindre om det populära. Och när jag öppnar min Spotify och lyssnar på Johnny Cash ”Sunday morning coming down” – då känner jag det. Jag känner igen den hopplösa känslan av att vakna bakfull likt en avslagen poät som ingen köper och ingen läser. Jag är blott en stackars ensamvarg som sover bort morgonen ibland och som lärt mig känna den svenska ensamheten.
Att vara solitär är att förstå Baudelaire. Och att vara utanför skapar viljan att ta sig tillbaka till ursprunget. Om vi alla började i Olduvai är det just dit varje enskild poet borde ta sig för att känna djupet, bredden och det ytliga med att vara vilsen. Vi bara går här på jorden en stund. Att förstå sitt djupaste ursprung är att bli del av mänskligheten som sådan. Men då måste man flanera i det mänskliga kosmos för att ta sig dit! Först då börjar läsarna lyssna – på riktigt!
info@opulens.se
