Dubbla tungor om Sveriges Natoanslutning

MEDLEMSKAP. “Först meddelas alltså under stor medial uppmärksamhet, att Aftonbladet ändrat åsikt, varpå kulturchefen ett par veckor senare slår fast att det är ovärdigt att stressa fram ett Natobeslut” skriver Bengt Olof Dike, tidigare politisk redaktör för Norrköpings Tidningar och Helsingborgs Dagblad.

”Det vi nu ser är en skenprocess i stället för den nödvändiga folkliga förankringen”, tycker Aftonbladets kulturchef, Karin Pettersson, i en artikel som förenar hennes sorg med stor ilska över den tydliga försvarspolitiska färdriktningen tillsammans med Finland. Hon drar sig inte för påståendet att det från ”liberalt håll förs nu i mitt tycke ohederliga argument fram där ett svenskt Natomedlemskap säljs in som en solidaritetshandling med Ukraina”.

Den svenska regeringen skall stötta landet med vapenleveranser, generöst flyktingmottagande och annat bistånd samt driva frågan om ett omedelbart embargo på rysk olja och gas och lägga fokus på sådana hjälpåtgärder – utifrån solidaritetsperspektivet – snarare än på ett Natomedlemskap, anser Karin Pettersson och betecknar diskussionen om ett sådant som ”alldeles för ensidig, uppjagad, drevliknande. Det är i sig farligt”.

Men se, det tycker ju inte hennes kollega, Anders Lindberg, som skall diktera Aftonbladets politiska linje och för ett par veckor sedan lät tidningen i Natofrågan ”byta fot”, som det brukar heta när någon gör en så kallad kovändning. Har inte Karin Pettersson noterat den i tidningens korridorer eller kafferum? Anders Lindberg har ju efter moget övervägande kommit fram till att Sverige är säkrast under det breda och starka Natoparaplyet och därför tillsammans just med Finland snarast möjligt därför måste ansöka om medlemskap i försvarsgemenskapen av demokratiska länder och där den norske socialdemokraten Jens Stoltenberg är mångårig chef.

En stor tidning med dubbla åsiktstungor?

Bland flera namn på dem, som förordar svenskt medlemskap och som Karin Pettersson kritiskt åberopar, saknas dock kollegan Lindberg i huset. Det var ju inte så lämpligt för henne att nämna honom. Men att cheferna för Aftonbladets båda opinionsavdelningar har kommit till diametralt motsatta åsikter aktualiserar naturligtvis tillförlitligheten för tidningen och ökar tvivlen hos läsarna om vilken linje som egentligen gäller för tidningen i den centrala och helt dominerande aktuella politiska frågan nu.

Först meddelas alltså under stor medial uppmärksamhet, att Aftonbladet ändrat åsikt , varpå kulturchefen ett par veckor senare slår fast att det är ovärdigt att stressa fram ett Natobeslut.

Jag kontaktade Anders Lindberg för att få klarhet i om den tidigare ordningen gällde – exemplifierad av att dåvarande politiske chefredaktören Helle Klein (nu chefredaktör för Dagens Arbete) anställde Åsa Linderborg som kulturchef och att det då i första hand var den förras politiska linje som också var tidningens. Det har Klein själv uppgett för mig. Anders Lindberg svarade att ledarsidan och kultursidan ”är självständiga från varandra och vi har alltid värderat att man kan läsa en allsidig diskussion i Aftonbladet. Det betyder också att vi ibland tycker olika, som nu”.

Och visst är Natofrågan inte enkel och att det ej är konstigt att det finns olika åsikter, som Lindberg också tillägger. Men en tidning skall inte tala med dubbla tungor, som riskerar förvirra läsarna. Och en tidning skall faktiskt heller inte vara en plattform för inbördes polemiska bataljer. Sådana kan med fördel utkämpas i just dess kaffe- eller lunchrum. Ett tämligen färskt exempel är den hårda slagväxlingen nyligen på Expressens kultursidor (24/3, 28/3 och 29/3) mellan tidningens fasta medarbetare, Per Wirtén och Jens Liljestrand – för övrigt också rörande debatten om Rysslands anfallskrig mot Ukraina – där ord och tonfall var av det slag, att herrarna kanske inte ens hade kunnat göra upp vid kaffebordet utan tvingats gå ut på gatan.

Att diskussionen skall vara öppen och, som Anders Lindberg påpekar, ”allsidig” ifrågasätts ingalunda, men den egna tidningens spalter riktar sig som bekant till läsarna och skall därför inte fungera som tribuner för inbördes slagväxlingar mellan medarbetarna. Dubbla tungor är som bekant ingen betjänt av. Naturligtvis är det inte utomståendes sak att blanda sig i Aftonbladets hierarki och det inre opinionsbildandets blodomlopp. Men en översyn av i varje fall tidningens organisation för åsiktsproduktionen synes inte vara ur världen.

Att först mötas av ”Ja till Nato” och därefter vända på bladet och läsa hur ovärdigt det är att förespråka detta, är ju detsamma som att först varmt välkomna en gäst i hallen och sedan vid inträdet i salongen be vederbörande försvinna illa kvickt.