KONST. “När vi är mitt i en verklig klimatutmaning, när våra grönområden minskar och luftkvaliteten försämras, kan verket uppfattas som en metafor över hur lite hänsyn vi tar till naturen.” Det skriver fyra debattörer om Charlotte Gyllenhammars uppmärksammade konstverk på Drottninggatan i Stockholm.
Den som rört sig i centrala Stockholm under den senast tiden har med all säkerhet skådat konstverket Dö för dig/slå rot av Charlotte Gyllenhammar. Konstverket är minst sagt iögonfallande och utgörs av en hel ek som hänger med rötterna mot skyn över Drottninggatan. Verket lämnar åskådaren knappast oberörd, många blir förbryllade och överraskade medan andra blir bestörta och försöker orientera sig i varför konstverket väcker sådant obehag.
Miljöfrågan
I takt med fler och fler dystra prognoser vad gäller både miljö, biologisk mångfald och förlust av naturområden, väcks ett hopp om att installationens iögonfallande karaktär ska skapa diskussion kring hur vi hanterar och ser på vår miljö. Men hoppet släcks snabbt då ledorden som nämns i samband med konstverket snarare går i stil med ”spektakulärt” och ”lekfullt”.
Det skär sig, orden klingar inte rätt när de handlar om något levande och vackert som bestulits på sin värdighet, något som strävar efter att fortsätta leva och nu är i en process att dö. Dissonansen för tankarna tillbaka till konstnärens egna konstaterande: ”Jag begrep ju inte riktigt vad jag gjorde. Det är kanske därför jag måste göra om det”.
Statens konstråd
Enligt uppgifter från Statens Konstråd har projektet kostat skattebetalarna 1,4 miljoner kronor, pengar som kunnat sysselsätta många fler konstnärer i dagens lågkonjunktur. En kostsam idé som dessutom är en repetition på en installation som gjordes för 30 år sedan på samma plats.
1993 beskrevs installationen enligt följande: “Eken hängde tillfälligt över Drottninggatan vid Sergels torg i Stockholm hösten 1993. Den är utgångspunkten för Gyllenhammars metod att kasta om perspektiven för att undersöka villkoren för den mänskliga tillvaron och den konstnärliga skapandeprocessen. Konstrasten mellan den mäktiga eken och den moderna betongstaden påminner om den okänsliga hanteringen av dessa kvarter på 1960-talet,..” Den ursprungliga eken sades ”förkroppsliga utsatthet och sårbarhet” och belyste ett problem som verket med dagens perspektiv snarare understryker genom att orsaka det.
Att hänga ett träd upp och ner är en symboliskt intressant konstnärlig idé, men när vi är mitt i en verklig klimatutmaning, när våra grönområden minskar och luftkvaliteten försämras, kan verket snarare uppfattas som en metafor över hur lite hänsyn vi tar till naturen och miljön omkring oss. Har den uppochnervända eken blivit en symbol för vårt misslyckande att ta hand om och respektera vårt eget habitat? Kan det vara så att Gyllenhammars strävan att begripa vad hon gör, återspeglar att vi som folk inte begriper vad vi gör, att det är vi som måste göra om och göra rätt?
Naturen är en förträfflig konstnär, vi borde kollaborera med den i stället för att göra ett spektakel av att ta livet av den. Varför inte investera i långsiktiga projekt där konstnärer samskapar med naturen? Sådana projekt skulle inte bara skapa uppdrag för konstnärer och kulturutövare, utan också innebära ett dubbelvinstscenario där konstverken skulle leva och växa samtidigt som de renar vår luft, binder koldioxid och skapar viktiga naturliga oaser mitt i stadens stress och trängsel.
Maria Ader, arkitekt och civilingenjör i teknisk design
Maluni Martina Lundin, yrkeskonstnär
Misha Istratov, miljö- och hållbarhetsentreprenör
Petra Kjellner, konstnär
