INKLUDERING. Haris Agic, socialantropolog och utvecklingsledare på Studiefrämjandet, menar att vi måste prata om svenskhet, vithet och till dessa kopplade privilegier för att övervinna samhällsklyftorna.
Sverige 2021 är ett relativt land. Relativt välstånd råder. Vi lever i en relativt välfungerande demokrati där alla har relativt lika värde och vi styrs av en relativt handlingskraftig regering med relativt god människosyn. Dessutom har vi en relativt rättvis och inkluderande arbetsmarknad och relativt välgenomtänkta organisationsstrukturer. Det som inte är relativt är att varje försök att avrelativisera ovanstående påståenden fungerar som en vattendelare – åsiktsfalangerna teleporterar sig till sina skyttegravar på en nanosekund för att helhjärtat basunera ut sina ”sanningar” mot varandra.
Under tiden ökar klassklyftorna och den strukturella rasismen. Segregationen hanteras som om den vore en naturlag och inte social konstruktion. Vita ledningsgrupper och styrelser blir allt vitare och ökar det utanförskap de säger sig bekämpa. Konspirationsteorier om systemkollaps och ett folkhem som ödeläggs av ett pågående mångfaldsinferno dominerar det offentliga samtalet. Foliehattssagor om att allt är invandrarnas fel har fått fäste ute i stugorna till den grad att de börjar bli en given del av svensk folklore. Dessutom med starkt inflytande över politiska beslutsprocesser. Och våra barn? De skjuter ihjäl varandra.
Stora delar av det offentliga samtalet är ett eko av den nykolonialistiska idén om kulturernas inherenta inkompatibilitet som drabbade världen strax efter Berlinmurens fall, när Samuel P Huntington skrev essän “Civilisationernas kamp”. Men idag har denna idé muterat. Gödd på obekräftade propagandasteroider och löpsedelslogik har den på tre decennier blivit skräckinjagande grotesk och mäktig. En farlig kombination.
Men, Sverige är ett relativt land. Så vi är ändå bara relativt rasistiska. Denna hållning hjälper oss uppbära den där mer positiva självbilden som en front – att vi också är ett relativt vettigt folk med relativt god människosyn. Samtidigt förkastas kulturrelativismen allt mer trots att den är rätt ensam om att kunna hjälpa oss vidga våra vyer och öka vår förståelse av mångfalden.
Tänk om mörkret är ett arv vi bär inom oss?
Istället gömmer vi oss gärna bakom någon allmän sorts relativism – en relativism som tycks tona ner allvaret i våra största brister och som därigenom frigör oss från det egna ansvaret. Kanske handlar det om en kollektivpsykologisk försvarsmekanism – ett desperat grepp om det sista halmstrået i ett försök att värja oss mot totalt mörker. Men tänk om mörkret inte kommer utifrån? Tänk om mörkret är ett arv vi bär inom oss?
Dr Martin Luther King Jr. skrev: ”Historia rusar fram med sådan fart att målet ibland inte förefaller som en fast punkt i framtiden, utan som en flyende punkt som aldrig kan nås”. Kings referens till tid – från ett hemsökande förflutet via ett förgängligt nu till en flyende framtid – är knappast slumpmässig. Den skapar en känsla av vikt och angelägenhet. Viss historia tenderar att springa ikapp samtiden och sabotera utveckling. Århundraden av förtryckande maktstrukturer, som det amerikanska samhället, är uppbyggt på är den historia som rusar fram för att återskapas i det flyktiga nuet och därigenom förvisa den önskade framtiden till evigt flyende.
Sannolikt försökte Dr King varna för att denna historia, så länge amerikanerna inte gör upp med den, kommer att stå i vägen för medborgarrättsrörelsen och kampen för jämlikhet. Men Amerika är inte ensam om att ha en historia. Den historiskt homogena svenskheten är grunden för den nostalgiska och närmast etnocentriska underton som idén om det svenska folkhemmet är uppbyggd på. Denna kulturella världsbild är måhända rotad i dåtidens arbetarrörelse men den hemsöker oss idag, gestaltad som en nationalromantisk elegi med ett förhäxande vemod över förlusten av det gamla Sverige.
Så, tänk om mörkret är ett arv vi bär inom oss? Kanske är den normalisering av rasism vi bevittnar i Sverige 2021 en avisering om återkomsten av en mörk hemlighet som vi inte gärna vill kännas vid men som vi inte heller verkar kunna fly. Kanske har alltför många av oss svenskar suttit och ruvat på vår konservativa nationalromantiska sorg under den kortvariga politiska korrekthetens era? Kanske är vår stundvis storsinta och öppna inställning till homosexuella, muslimer, judar, rasifierade och alla de andra ”andra” blott temporära villfarelser? Mer undantag än norm. För vi säger ja till mångfald. Men vi förmår inte inkludera. Så istället för att ta vårt ansvar för våra misslyckanden lägger vi all skuld på mångfalden, och det hot den oförtjänt får representera.
Detta är inte så mycket en teori som det är en farhåga. Men om den skulle råka ha ett uns av sanning i sig så har våra oräkneliga riktade ”insatser” mot eller för ”de andra” varit helt fel strategi. Utmaningen vi står inför verkar mycket större. Den kräver en förmåga till uppriktig självrannsakan och självkritik. Den kräver mod som hjälper oss våga prata om oss. Om vår svenskhet och vår vithet och till dessa kopplade privilegier. Om hur vi ”gör” inkludering. Börja med följande:
1. Talk the talk – språkbruk är murbruk! Läs högt de tjusiga formuleringarna om mångfald, delaktighet och alla människors lika värde i era styrdokument. Dessa är riktiga buzzwords i de flesta organisationer idag. Råkar det vara så att just din organisation inte har några – fossilvarning! Hur bakåtsträvande är ni egentligen?
2. AND walk the walk – skapa en inkluderande struktur! Skrid sedan till verket och få ordning på etnisk/kulturell representativitet i ledningsgrupper och styrelser. Tjusiga formuleringar om inkludering i all ära men inkludering kan bara göras i praktiken. Ta fram och tillämpa operativa verktyg för inkludering och mångfald i organisationen, ex genom rekrytreringspolicies. Det handlar om att skapa strukturellt utrymme inom organisationen – i alla led – för människor med annan hudfärg, religion, och etnicitet.
Skapa allianser tvärs över maktstrukturernas tärande gränser.
3. Skapa en inkluderande kultur! Se samtidigt till att aktivt omfamna en mångfald av perspektiv och erfarenheter inom organisationens nyckelfora. Behandla dem som resurs och inte som belastning. Gör det till en av era högst prioriterade mål. En organisationskultur kan bara bli så inkluderande som vi gör den, inte som vi säger att den är. Därför behöver organisationen ha forum där dessa samtal förs kontinuerligt och där de tillåts skapa ringar på vattnet så att organisationens värdegrunder manifesteras i praktiken och ger konkreta effekt både på kort och på lång sikt. Här är det av ytterst vikt att verka kompetenshöjande internt så att organisationens samtliga medarbetare har de verktyg som krävs för att kunna skapa och odla en inkluderande organisationskultur.
4. Skapa ett inkluderande arbetssätt! Resolut skapa allianser tvärs över maktstrukturernas tärande gränser så att de privilegierade aktivt verkar för skapandet av handlingsutrymme för de som ska inkluderas. Här handlar det alltså om att skapa en trygg och varm miljö för människor med annan hudfärg, religion och etnicitet där de kan känna sig hemma, omfamnade och uppskattade som en värdefull resurs på lika villkor som alla andra. Inkludering innebär att människor som inte hör till majoritetssamhället känner sig trygga och uppskattade på sina egna villkor. Normkritiskt förhållningssätt och ”allyship” är ett måste här.
Får vi till dessa fyra punkter så kanske vi kan legitimera den goda självbilden som så många av oss delar. Jag menar inte att den nödvändigtvis är en illusion – bara att vi måste kunna ta höjd för den. Annars riskerar den att aldrig bli något mer än just relativ. Och nej, det räcker inte med smala öppningar till lågavlönade yrken enkom. Eller, ännu värre, oavlönad exploatering där icke-vita ombes – utan arvodering – springa vita avlönade inkluderingsarbetares ärenden hos målgrupper, nätverk och områden som ”annars är svåra att nå”. Nej. Riktig inkludering är observerbar i både struktur och i output hos varje organisation med en gnutta självrespekt.
För även om mörkret är ett arv vi bär inom oss så är det, som sagt, ingen naturlag utan enbart social konstruktion. Och då är det någonting som är föränderligt. Men bara om vi vill. Förmår vi skrida till verket och se till att kunna ta höjd för det vi slår oss för bröstet för så kanske kan vi omvandla lite av vårt mörker till en konstruktiv och enande kraft. Den dagen då Sverige står enat och säger nej till rasismen och ja till kärleken och ja till en värld där vi angår varandra kommer jag med handen på hjärtat säga ”Förlåt för att jag ens tänkte tanken!”.
Hoppas den dagen snart är kommen!
info@opulens.se
