FEGHET. “Inget är eller kan sträva efter att vara komplext och mångsidigt i en kampanjtidning.” Carolina Sundell är starkt kritisk till Dagens ETC:s nya publicistiska linje efter att de sparkat Kajsa Ekis Ekman som ledarskribent.
Dragplåstret för Dagens ETC har sedan lång tid tillbaka varit den vassa journalisten Kajsa Ekis Ekman och hennes intellektuellt provocerande skriverier. Förra veckan fick hon sparken av tidningens chefredaktör Andreas Gustavsson. I ett självcentrerat brev till läsarna deklarerade han, med den i egots tidsålder trendriktiga jag-formen att Kajsa Ekis Ekman överträtt en sorts osynlig ”linje” och blivit uppsagd från tidningen. Modernt uttryckt hade hon blivit ”canceled”.
Genom att på detta lättvindiga vis göra sig av med en av de mer rutinerade journalisterna visar redaktör Gustavsson att han inte begriper vad en journalists uppdrag är, ej heller förstår han sitt eget viktiga uppdrag. Istället överger tidningsherren av pragmatiska skäl tanken om att flera perspektiv ska mötas under ett paraply. Vad Andreas Gustavsson de facto gör är att dra bort paraplyet, pappret blir då dyngsurt och där står läsarna med en ensidig massa.
Därmed finns ingen riktig tidning kvar och en transformation äger rum. Tidningen förvandlas till en simpel kampanjblaska med en bestämd agenda där åtföljande åsikter tvingas följa denna strikta agenda. En omvälvning som för övrigt flera andra dagstidningar redan genomgått. Inget är eller kan sträva efter att vara komplext och mångsidigt i en kampanjtidning. I en sådan avfärdas en utnämnd motståndare alltför enkelt, exempelvis mediahus och nyhetsbyråer som inte lider av samma enögdhet. Ingen debatt eller undersökning föranleder att en publicist egenmäktigt ska avfärda Rysslands motsvarighet till public service och klassa den för en propagandakanal. På grund av det linjära tankesättet förminskas världen, utan nyanser ses den i svartvitt.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Men varför då detta abrupta avsked för en journalist som knegat för tidningen i otaliga år och producerat inte mindre än femhundra artiklar? Enligt redaktören var det en av den fristående kolumnistens publiceringar i ett av hennes privata sociala mediekonton som väckt anstöt. Underbyggnaden i Andreas Gustavssons argumentation för ett mycket tafatt farväl, av en av tidningens prisade journalister som alltid lyckats väcka passion för diskussion och debatt kring de mest omstridda ämnen, saknas helt. Istället åberopar redaktören en diffus ”linje” som tidningen har, eller än mer troligt, han själv anammat i en tid hårt präglad av att medborgaren väntas välja en sida. Av tidningsmannens brev kan utrönas ett förhållningssätt som är kopplat till en flyktig och föränderlig tidsanda, där det tyvärr blivit lika dammigt att diskutera och analysera ideologi som att ägna sig åt historieundervisning och arkeologiska utgrävningar.
Andreas Gustavsson vill med sin nyfunna kärlek till kampanjtidningens form glömma bort vad journalistiken alltid borde vara; mångfacetterad och öppen för läsaren att bilda sig en egen uppfattning. Troligen är han inspirerad av förebilden Dagens Nyheter som även den önskar vara en uppfostrande tidning och inte längre hymlar med att hejvilt överskugga nyhetstexterna med tillrättalagda åsikter.
Någon måste ändå våga ta bladet från munnen och proklamera att det inte har med idealism att göra, när man påpekar att journalistiken borde vara frånkopplad en snäv ensidig linje. Tidningar kan bara göra anspråk på att försvara sitt oberoende om journalistiken innefattar en mångfald av vinklar och perspektiv. Information i en tidning handlar inte om att sätta etiketter på saker och ting, i alla fall om journalistiken ämnar att hålla under längre än ett decennium och inte ha ett bäst-före-datum. Risken är stor efter detta barnsliga utspel att ETC imorgon hamnar på återvinningscentralen, utan en enda sökträff i Kungliga Bibliotekets databas.
När pragmatismen eller känslorna helt lyckas greppa och fälla en redaktör, blir hans egna försvarstal tanklöst. Detta självcentrerade brev är talande för både tidsanda och journalistikens nya och konformistiska roll. Det blir redaktören i rollen som ensam publicist som får det svårt att försvara en journalist som inte rättar in sig i ledet och kliver in i PK-tunneln. Onekligen verkar fegheten råda bland de som kallar sig publicister. Fegheten kan bara vinna mark när åsiktskorridoren formas till en snäv tunnel, där krönikörer och journalister måste hantera en orimlig balansgång på den slakaste av linor.
Det är de ekonomiska intressena och även ägarintresset som ställer till det.
Vad som tillåts är nämligen utmejslat av tveksamma tidningsmän som önskar bestämma över såväl nyhetsinnehåll som vilka perspektiv i opinionsbildningen som läsarna ska få tillägna sig.
Vems ärenden springer då tidningsmännen? Låt oss hur som helst säga att det är de ekonomiska intressena och även ägarintresset som ställer till det. Dessa spelar stor roll och kan ha en avsevärd inverkan på journalistiken och pressfriheten.
Allt detta sker i en stund när ett föråldrat presstöd dör sotdöden, samtidigt som demokratiseringen av journalistiken avstannat i tron på att tjänstemän tillsammans med policyprofessionella ska styra upp en mediautredning som är inpluggad i ett politiserat och till stor del korrumperat statligt utredningsorgan. Det är en mörk och dyster tid för journalistiken när en pragmatisk syn på press- och tryckfriheten dominerar bland de osäkra tidningsherrarna, om de nu längre förtjänar detta epitet.
editor@opulens.se
