EU-VISIONER. “Varför vill han inte erkänna ideologisk och politisk orsak och verkan i efterkrigstidens Europa, där konservativa och kristdemokratiska regeringar dominerade? Det är ju tack vare dem som kontinenten är dagens levande gemenskap”, skriver Bengt-Olof Dike apropå Per Wirténs nya bok.
Han är författaren och kvällstidningens flitige kulturskribent, som sätter sig på två ideologiskt oförenliga stolar samtidigt. Den liberala stolen och den socialistiska. Han älskar och drömmer om att fullt ut förverkliga Europatanken men drar sig inte för att stämpla ideologin, ur vilken den föddes och utvecklades, ”människofientlig” och dess religiositet ”intolerant”. Och det ligger i hans nervsystem att tappa humöret ibland inför det som han ser som orättvisor i vardagen.
Jo, kulturradikalen och vänsterliberalen Per Wirtén, som nyligen kom ut med en bok om sin ständigt levande framtidsvision – ”Mitt hemland. Ett utanförskapsområde” – är sannerligen de ideologiska motsägelsernas författare samt medarbetare i Expressens kulturredaktion. Så motsägelsefull att hans läsare ibland frågar sig, om författaren själv är framme snart. Men det finns kanske ingen trygg ideologisk hamn för denne övertygade Europavän. Under alla förhållanden är hans karakteristik av den ideologiska grunden för gemenskapens Europa lika märklig som obegriplig. Det är inte bra.
Det var nämligen den konservativa trion Konrad Adenauer, dåvarande Västtyskland, Robert Schuman i Frankrike och Alcide de Gasperi i Italien som Wirtén har att tacka för utvecklingen i Europa fram till dagens EU-gemenskap. Men det är som vill vår svenska kulturradikale röst inte kännas vid detta faktum. Varför kallar han annars konservatismen för ”människofientlig”? Något skaver alltså i Wirténs annars intressanta och uppskattade Europadrömmar, där nämnda bok är den tredje av de i bokform presenterade visionerna om det federala Europa, som är hans förhoppning och där han med all rätt påminner om den länga kritiska och avvaktande svenska hållningen till att träda in i den europeiska gemenskapen. Socialdemokraterna ville ju helst inte ha med denna konservativa skapelse att göra men slog dessbättre sedan till reträtt. Och Wirtén kunde andas ut.
Man kan därför undra varför han inte i sina roller som författare och kulturskribent öppet och generöst erkänner ideologiska Europafakta.
Men varför vill han inte erkänna ideologisk och politisk orsak och verkan i efterkrigstidens Europa, där konservativa och kristdemokratiska regeringar dominerade? Det är ju tack vare dem som ”kontinenten” – den gamla välkända benämningen – är dagens levande gemenskap. Naturligtvis vet Europaälskaren Wirtén allt detta; att varken liberaler eller socialister var de främsta frontsoldaterna i Europabygget med freden, de sociala trygghetsskapande framstegen och den ansvarsfulla sociala marknadsekonomin snabba välståndsökning som dominerande kännetecken. Den som motsäger detta, rekommenderas studera valsiffrorna, där liberalerna var undanskymda med återkommande minustecken, och socialdemokraterna med få undantag kunde mäta sig med de konservativa kristdemokraterna. Man kan därför undra varför han inte i sina roller som författare och kulturskribent öppet och generöst erkänner ideologiska Europafakta.
Om sin egen position på den politiska skalan – vilken orden naturligtvis handlade om – skrev han i Liberal Debatt (nr 3, 2017) så här: ”För en kulturradikal existerar ingen naturlig samhällsordning att hålla sig till, eftersom allt kan förändras – allt”. Och Wirtén konkluderade: ”Kulturradikalismen är en attityd som glider fräckt och svårfångat mellan socialism och liberalism”.
Vad göra då för en ideologiskt vinddriven existens? Jo förstås, att sätta sig på två stolar samtidigt, som också skedde för några dagar sedan (4/11) i en stort uppslagen artikel i Expressen, där författaren ”summerar ett ledarskap (Stefan Löfvéns, min anm) ingen socialdemokrat kunde lita på”.
Per Wirtén hade nämligen via Google fått veta att det siffermässigt fanns en kombination av ”så många fler superrika, högre arbetslöshet och fortsatt lågavlönad vårdpersonal” under pandemin, vilket fick honom att tappa humöret. Det gör nämligen en ”liberal socialist”, efter slika orättvisor, eftersom det just ligger i vederbörandes nervsystem, konstaterade han.
Nu vet dock de flesta, som är elementärt ideologiskt bevandrade, att nämnda kombination är en otvetydig motsägelse: den som är liberal kan knappast samtidigt vara socialist – eller vice versa. Detta betonat, även om försök till en sådan dubbelpositionering görs ibland. Möjligen försöker Wirtén rädda sig med ovannämnda beskrivning av kulturradikalismen: den är ju ständigt glidande mellan de båda ideologiska motpolerna liberalism och socialism. Alltså varken fågel eller fisk, bara något ”svårfångat” däremellan. Men vilket konkret innehåll det då det svårfångade ideologiska objektet har – om det alls överhuvud finns i författarens föreställningsvärld – får vi inte veta. Är han själv säker på att det ens finns något där?
Detsamma gäller förstås också den ibland använda termen ”vänsterliberal”. Denna ideologiska punktmarkering är också en motsägelse, en ideologisk hybrid utan någon som helst plattform i den ideologiska verkligheten. Möjligen försöker åsiktstvivlande rädda sitt politiska samvete, när de ställs mot väggen för att formulera sin position i det politiska landskapet. Men tydlig och klarläggande är inte hybriden, som därför lätt får övertygade anhängare av de klassiska ideologierna att i meningsutbyten och diskussioner med kulturradikaler förhålla sig sunt avvaktande och skeptiska. Alltså fågel eller fisk – eller kanske något där emellan? Vem vet? Ingen.
Kanske försvarar sig vänsterliberaler och/eller kulturradikaler med att de i avsaknad av tvärsäkerhet och övertygelse plockar bitar från såväl den liberala som den socialistiska kakan. Men varför då inte också från de andra ideologierna, kan vän av ideologisk ordning fråga sig.
Att då höja stridsyxan mot själva kraftkällan för att förverkliga hans dröm avslöjar ju hans vilsenhet.
Under alla förhållanden kommer inte konservatismen ifråga, eftersom kulturradikaler alltid har betraktat den som ”sin huvudmotståndare”, fastslår Per Wirtén i ovannämnda nummer av Liberal Debatt. Och lika märkligt som sakligt smått hårresande är hans beskrivning av denna konservatism ”som lika människofientlig 2017 som den var 1917”. Han går så långt i sin dom att hans stridsrop lyder ”Till storms mot den människofientliga konservatismen”. Den skall tydligen med alla medel bekämpas. Inte socialismen eller kommunismen!
I den annars intressanta internationella utblicken, där den europeiska gemenskapen är ett av hans huvudämnen, är han alltså tyst om politiska och ideologiska fakta. Wirténs stora dröm är ju Europas förenta stater. Att då höja stridsyxan mot själva kraftkällan för att förverkliga hans dröm avslöjar ju hans vilsenhet som general på det ideologiska slagfältet men kanske även djupt rotade fördomar och låsningar om en viss politisk inriktning.
Det är trist att en central gestalt, åtminstone flitigt förekommande, i vår kulturdebatt som Per Wirtén ändock får anses vara, med sin definition därmed förmörkar och förvanskar den ledande ideologiska kraften i det gemensamma Europa, vilket han annars hyllar och – med en ofta använd fras – brinner för. Hans intresse för, och engagemang i, Europafrågan är ju annars mycket angeläget och välkommet genom att det vidgar våra blickar i världen, ökar förståelsen för vår europeiska gemenskaps andra medlemmar och deras folk samt bidrar till stärka solidaritetskänslan; vi är inte ensamma i världen.
info@opulens.se
