KÖNSAPARTHEID. “Efter tjugo år av slöjdebatter vägrar många debattörer och beslutfattare att inse att slöjan är ett viktigt redskap i hedersetikens uråldriga fysiska och andliga vapenarsenal.” Det skriver Nätverket mot hedersrelaterat våld med anledning av de pågående protesterna i Iran.
Det styrande prästerskapet i Iran är synbarligen fast beslutna om att bevara de iranska kvinnornas slavstatus till viket pris som helst. Efter att moralpolisen i september misshandlade den 22-åriga Mahsa Jina Amini till döds, för att hon bar sin slöja på ett moraliskt otillfredsställande sätt, så väljer de styrande nu att hellre mörda sina egna landsmän som protesterar mot hijabtvånget än att släppa könsapartheidslagarna. I dagarna meddelade makthavarna att en massrättegång mot tusen demonstranter kommer att iscensättas med brottsrubriceringen ”krig mot Gud”, som kan leda till dödsstraff.
Uppenbarligen är könssegregation – som slöjan är ett verktyg för – en av hörnstenarna i länder som Iran, Saudiarabien eller Afghanistan. Men hur kommer det sig att iranska kvinnor som riskerar sina liv genom att bränna sina slöjor i Iran, blir förföljda på samma sätt som ”kättare” och vetenskapsmän gjorde under medeltiden i Europa? Hur kommer det sig att människorättsaktivister fängslas och avrättas i Iran och i andra länder vars ledare faktiskt har skrivit under på FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna? Och hur kommer det sig att delar av etablissemanget i västvärlden blundar för dessa medeltida normer och till och med kämpar för ”barns rätt” att dölja håret i namn av ”mångkultur”?
När apartheidregimen härskade i Sydafrika eller George Floyd dödades i USA så blev protesterna världsomfattande.
För faktum är att den breda och uppmärksammade internationella rörelsen #metoo inte skapat en likvärdig rörelse i solidaritet med Masih Alinejads ”White Wednesdays”-kampanj mot slöjtvånget. När apartheidregimen härskade i Sydafrika eller George Floyd dödades i USA så blev protesterna världsomfattande och massiva, med uppbackning av medierna, de intellektuella och makthavarna. Men när teokratier tvingar hundratals miljoner kvinnor till en slavliknande tillvaro, där de inte ens får titta på en fotbollsmatch eller resa utomlands utan tillstånd av en manlig släkting, då uteblir den effektiva responsen i västvärlden. Varför?
Uppenbarligen är det så att respekten för ”Gud och kultur” går före mänskliga rättigheter även i demokratier. Fenomen som kulturrelativism, wokeism och cancelkultur har skildrats i flera böcker men kanske det kortaste svaret på frågan ges i tre ord av forskaren Kenan Malik som kartlägger västvärldens ”Culture of Fear” från och med 1989. Det var då, 1989, som Ayatollah Khomeini dömde Salman Rushdie till döden och fundamentalisterna fick bränna Rushdies böcker utan konsekvenser medan många makthavare och intellektuella i västerlandet ”avstod” från att kritisera tyrannen i Teheran eller till och med visade förståelse för dödsdomen ”i Guds namn” (Malik: From Fatwa to Jihad). Rädslan för att ”såra den andra” gör att medeltida normer bevaras, menar Malik.
Att separera könen är en av könsmaktsordningens grundpelare och det är inte bara en fråga för Iran. I ett svenskt sammanhang kan man säga att ännu idag, efter tjugo år av slöjdebatter, vägrar många debattörer och beslutfattare att inse att slöjan är ett viktigt redskap i hedersetikens uråldriga fysiska och andliga vapenarsenal. Poeten Adonis, född Ali Ahmad Said Asbar och kandidat till Nobelpriset i litteratur, hävdar att slöjan skadar islam. Han skriver: ”Muslimer som insisterar om slöjan måste veta att själva deras påstridighet betyder att de inte respekterar de värderingar som de nu delar fosterland med. Att de inte vill dela dem, att de utmanar själva grunden för samhällslivet och hånler åt lagar som deras nya landsmän länge kämpat för. Därmed förkastar de den demokratiska ordningen i det land som tagit emot dem och gett dem arbete och frihet”.
I Iran påtvingas könssegregation genom terror medan det i Sverige handlar om en frivillig segregation som skapar en infekterad samhällsdebatt och konflikter inte bara mellan flickor och pojkar utan också mellan och inom olika minoritetsgrupper. Vi uppmanar regeringen att agera – lokalt och globalt. Tre förslag:
1. Sverige klargör för Iran att slöjtvång är ett brott mot mänskliga rättigheter och om lagarna om könsapartheid inte skrotas ska diplomatiska kontakter och handel frysas.
2. Kanadas parlament och en rad inflytelserika kvinnor, bland andra Michelle Obama, Malala Yousafzai, Hillary Clinton, Christine Lagarde och USA:s vicepresident Kamala Harris, kräver att Iran utestängs från FN:s kvinnorättskommitté. Hur hamnade Iran över huvud taget i den kommittén? Är det ett skämt? Sverige kan åstadkomma bättre än plakatpolitik. Tillsammans med några få länder som tar jämställdhet på allvar (de är inte många) kan man föreslå att inget land vars lagstiftning sanktionerar könsapartheid och tillåter barnäktenskap skall ha rösträtt i FN:s generalförsamling. Förslaget kommer inte godtas men det skulle leda till lite turbulens bland patriarkerna och få nedtystade frågor att lyftas högre upp på agendan.
Alla sorters synliga religiösa symboler bör stanna utanför skolans område.
3. På hemmaplan kan regeringen börja med att hålla isär tro och vetande i skolan. I skolan ska barn inte behöva slitas mellan två oförenliga världar, mellan religiösa dogmer som inte går att ifrågasätta och vetenskapsbaserad kunskap fri att ifrågasättas. Skolan borde vara en oas för jämlikhet och jämställdhet och inte en marknad för diverse gudar. Alla sorters synliga religiösa symboler bör stanna utanför skolans område. Som i Frankrike.
Könsapartheid, oskuldskrav, barnäktenskap och könsstympning är inte uppfunna av Gud utan av historiska patriarker. Huvudorsaken till att dessa fenomen lever ännu idag är som bland andra Malik påpekar, makthavarnas rädsla för att ta itu med medeltida skadliga sedvänjor. Det är inga omöjliga uppgifter. Det räcker att tänka på numera historiska fenomen som till exempel bundna fötter i Kina, änkebränning i Indien eller dödandet av tvillingar bland Igbofolket i Afrika (som författaren Chimamanda Ngozi Adichie berättat om).
Det beundransvärda modet hos unga iranska kvinnor som trotsar hijabpolisens terror, bränner sina slöjor och dansar runt elden borde ge inspiration och handlingskraft till den demokratiska världens maktelit för att agera och sätta stopp för medeltidens återkomst. ”Politik är att vilja” sa Olof Palme. Men tyvärr så är även att inte vilja också att betrakta som politik.
Styrelsen för Nätverket mot hedersrelaterat våld
Samiran Ishak, socialpedagog
Seyran Duran, ordförande Kurdistans kvinnoförbund
Cecilia Palmgren, beteendevetare
Maria Rashidi, ordförande Kvinnors Rätt
Ida Lind, tandsköterska
Nicklas Kelemen, etnolog/fältarbetare
