SKEPTICISM. “Den sekulära humanismen har blivit en nyateism i sina försök att definiera människans mening i livet genom det materialistiska”, skriver Andreas Söderlund.
I början av augusti var det dags för ännu en sommarpratare i P1, filosofen Martin Hägglund som pratade om själen och existentiella frågor.
Att detta område får sitt välbehövliga utrymme är positivt, det är viktigare än någonsin. Men under programmet gör Martin Hägglund ett antal påståenden som reflekterar nutidens dominerande tankesätt. “Det kan inte finnas en själ utan kropp.” “Detta liv är vårt enda liv.”
Den sekulära humanismen har blivit en nyateism i sina försök att definiera människans mening i livet genom det materialistiska. En viktig del av den agendan är att omdefiniera själen genom att förneka dess eventuellt verifierbara grunder och istället definiera den i abstrakta termer.
Humanismen trädde fram ur den mörka medeltiden, alltmer fri från det förtryck som religionen utövat på människan. Tillsammans med en framväxande och framgångsrik vetenskap stod det enligt humanisterna klart att människan kunde förstå sin omgivning utan att blanda in några högre väsen.
Nutidsmänniskan vill inte längre veta, hon vill främja sina egna idéer.
Civilisationens framsteg väckte dock sidor hos människan som kanske gjorde det bäst att det brinnande Gehenna klassades som just en befängd fantasi. 1800-talet ser ut att ha varit den sista tiden för de största författarna, musikerna och filosoferna genom historien, därefter drogs människan alltmer in i en materialistisk tillvaro. Det outvecklade egot släpptes fritt i individualismen, där var och en väljer sin egen (nyttiga) mening med livet. Detta har resulterat i storskalig planetär påverkan genom allt från världskrig till konsumism, och ett århundrade av moralisk och andlig katastrof.
Dagens filosofi har influerats av nyateismen i en sån utsträckning att det inte längre är möjligt att betrakta den som en väg till sanningsenliga svar på de existentiella frågorna. Nutidsmänniskan vill inte längre veta, hon vill främja sina egna idéer. Vänder vi oss till nyandligheten har den simplifierats så mycket att det som återstår av forntida visdom endast är truismer och klichéer. Inte sällan handlar den även om drogrelaterat “sökande” som mer påminner om verklighetsflykt.
Religionernas trossatser leder dock inte heller till ökad existentiell förståelse – vi kan inte gå tillbaks till dessa lika lite som vi kan återgå till en geocentrisk världsbild. Vetenskapen verkar trots detta inte ha släppt denna modell, då de flesta kartor över Universum idag är geocentriska. Tyvärr är dagens vetenskap lika dekadent som många andra områden, då forskning styrs av pengar och en prestigefylld maktstruktur arbetar hårt för att utplåna själen definitionsmässigt.
Stöd Opulens - Prenumerera!
På botten av denna struktur har en så kallad “skeptikerrörelse” uppstått. Anhängarna av denna betraktar i stort vetenskapen som en altruistisk, allomfattande entitet – vilket nästan framstår som religiöst! Att de dessutom tror på personerna i maktstrukturen som vore dessa överstepräster med heliga tidskrifter, förtar inte tanken att en sån rörelse har blivit vad den säger sig bekämpa. Att kritiskt granska informationen som förmedlas nedåt i strukturen gör nämligen inte dessa “skeptiker”. De tror blint på vad som skrivs, och gör tankefelet att likställa den vetenskapliga metoden med vad vetenskapen har blivit idag – en korrupt tribunal som diskvalificerar alla idéer som inte följer den fastslagna linjen, och ålägger följarna att göra samma sak eller bli utkastade från sällskapet.
De som har indoktrinerat sina följare till denna inställning är samma personer som skyddar sig bakom vetenskapens påstådda objektivitet, men försöker samtidigt definiera verkligheten enligt sin materialistiska syn på människan, och gör henne då till en varelse av endast kött och blod. I en sådan världsbild finns naturligtvis ingen plats för själen, och följaktligen behöver inte någon sådan forskning bedrivas.
En slutsats kan endast bli så bra som de antaganden som görs, och när den rådande vetenskapen kraftigt har begränsat sammanhanget för att främja sina egna idéer, istället för att öppensinnat granska verkligheten, då är risken för villfarelser överhängande.