LITTERATUR. I tisdags skrev Lis Lovén om Sveriges avsaknad av litterär kanon. Nu replikerar Ivo Holmqvist. “England, Tyskland, Spanien och Italien saknar en Selma Lagerlöf, en Strindberg, en Stiernhielm, och – för att ta till de något nyare – en Dagerman, en Kerstin Ekman, en Sven Lindqvist, raden är förstås nära nog oändlig,” skriver han.
Lis Lovén med engelska erfarenheter frågar sig, och oss, varför Sverige inte har en Shakespeare, och i förlängningen ordar hon om avsaknaden av en inhemsk litterär kanon. Det finns mycket att säga i saken, här bara en snabb replik. Danmark har sin Kulturkanon som listar 96 bevarans- och bemärkelsevärda konstverk inom arkitektur, bildkonst, design och konsthantverk, film, litteratur, musik och scenkonst. En motsvarande kulturministeriell lista har vi inte här hemma fast det diskuterats med jämna mellanrum om vi inte borde ha det, med många kloka skäl för och emot.
Någon termin före studentexamen försåg oss vår genomlärde lektor i svenska – han hade i tio års tid varit professor vid skandinaviska institutionen på universitetet i dåvarande Dorpat, nu Tartu, tills ryssarna kastade ut honom – med en lång lista: ”Detta är önskvärt att abiturienten har läst före studentexamen”. Och det gjorde vi, i alla fall det allra mesta, pliktskyldigt men också med visst nöje. Det är ett bra tag sedan ska erkännas, och sådant går nog inte längre hem eller ens an i svenska gymnasier.
Vi hjälper författare och kreatörer att formulera sin idé, att hitta rätt tilltal och att nå ut.
I den nyutkomna I Pallas Athenas huvud som uppmärksammar att Vetenskapssocieteten i Lund fyller hundra år skriver Karin Nykvist intressant om litteraturlistorna genom åren i ämnet Litteraturhistoria/Litteraturvetenskap där flera inslag har hängt med länge och fortsätter att göra det – där har vi en ansats till en svensk kanon, Något i den förs sedan i bästa fall vidare till klassrummen. Annat är förstås hopplöst föråldrat, både på listan jag fick som gymnasist, och den jag arbetade mig igenom i Lund.
Lis Lovén kommer med truismen att vi inte har någon Shakespeare, Goethe, Cervantes eller Dante (men vi har flera lärda och läsvärda Dante-forskare, senast Conny Svensson med den nyutkomna De läste Dante. Från Boccaccio till Tage Danielsson), ingen Tolstoj eller Dostojevskij – listan kan göras oändlig, också med en uppsjö kvinnliga namn. Men England, Tyskland, Spanien och Italien saknar en Selma Lagerlöf, en Strindberg, en Stiernhielm, och – för att ta till de något nyare – en Dagerman, en Kerstin Ekman, en Sven Lindqvist, raden är förstås nära nog oändlig.
Snart kommer Paul Tenngarts Exporterad realism, en undersökning av hur svenska arbetarförfattare översatts till engelska, och hur de lanserats. Och visst finns det listor med rekommendationer för den som är i behov av dem, en av dem Tusen svenska klassiker av Jan Gradvall, Björn Nordström, Ulf Nordström och Annina Rabe, som täcker in perioden från 1956 till 2009 då den kom. Litteraturbanken på nätet byggs ut i rask takt, där finns många av de svenska klassiker som fortfarande går an– vilket får mig att avsluta med den landsflyktige Carl Jonas Love Almqvists sorgsna rader:
Vem är väl den på jordens vida rymd, som njutit smaken
av krusbär och av stora, söta, röda stickelbär,
och som härvid ej ropar ut: jag aldrig smakat maken!
Själv pomeranser
jag föga anser.
Vad bjuder oss uppriktigt Afrika?
Vad visa kan Amerika?
Vad Asien? Vad allt Europa?
Jag trotsar öppet alltihopa.
Men Skandinavien – det är alladar!
Blott Sverige svenska krusbär har.
ivo.holmqvist@opulens.se
