SPRÅKVÅRD. “Det som sägs och förmedlas i intervjuer och texter försvagas per automatik med könsord och svordomar som ingredienser”, skriver Bengt Olof Dike som menar att kulturskribenter har ett särskilt ansvar för ett vårdat språk.
Problemet är inte nytt. Det har funnits i många decennier men accelererat under de senaste åren. Ty de grova könsordens och svordomarnas utbredning i tidningsartiklar och utan hämningar artikulerade av intervjuade personer – eller ”profiler” som särskilt kvällspressen älskar att kalla dem – är ett problem. Den som vågar förneka detta ombeds förklara vad som i en text förtydligas, förstärks och förbättras med fem, tio eller femton ”fan” eller ”jävlar” insprängda i var eller varannan mening. Eller där exempelvis kulturtexter om metoo och mäns ibland svinaktiga beteende mot kvinnor måste kommenteras med grova könsord, som annars brukar vara reserverade för kommunikationen i omogna grabbgäng eller luftas i offentliga urinoarer.
Upp till bevis, ni som tycker att vårt gamla, fina svenska språk behöver smutsas ned på detta sätt! Språket i offentlig verksamhet skall ju enligt en paragraf 11 i språklagen vara ”vårdat, enkelt och begripligt”. Normen med tonvikt på ”vårdat” passar alldeles utmärkt också för medierna, trots att dessa inte avses med lagtexten. Men medierna verkar ju i och för offentligheten.
Ett särskilt ansvar för språket i medierna har tidningarnas opinionsredaktioner: ledar- och kulturskribenterna. De företräder sin respektive huvudmans ideologiska inriktning och värderingar med ty åtföljande helhetsansvar. Att seriöst tydliggöra opinionsbudskapen och formulera dem i ett lika seriöst och vårdat språk, så fritt från semantiskt grova plumpar som möjligt. Uppgiften är inte svår – om viljan finns. Viljan att i redigeringsdirektiven se till att de grova könsorden, svordomarna och andra plumpar hålls utanför spalterna. Att Leif GW Persson i Expressen rasar mot vaccinsystemet (9/4) måste inte alls innehålla svordomen i hans kommentar på första sidan ”Det är ta mig fan inte förenligt med gällande grundlag.” En svordom som upprepas i huvudartikeln, där han släpper ifrån sig ytterligare en.
Inte blir saken bättre av att tidningens kulturchef Karin Olsson dagen innan (8/4) i en krönika om SVT:s uppmärksammade och hårt kritiserade så kallade dokumentär om komikern Soran Ismails aktiviteter med kvinnor och våldtäktsanklagelser (nedlagda) mot honom i sin text använder grova könsord. Naturligtvis förbigick hon med tystnad min enkla epostfråga om hon nödvändigtvis måste nyttja de grova orden. Hon har ju i sin kulturchefsroll och som ställföreträdande ansvarig utgivare just det ansvar, som ovan erinrades om att opinionsbildande skribenter har.
Det intressanta i en debatt om just språkbruk och kränkande tillmälen är att många kultur- och andra medieskribenter, som med rätta fördömer den motbjudande floden av sådana på sociala medier, inte själva drar sig för att använda könsord och svordomar i sina texter. Nyligen meddelade ärkebiskop Antje Jackelén att hon tar en paus från Twitter efter alla påhopp och anklagelser, som ”kryddats” med de aktuella orden. Genast reagerade, som sig bör, många i tidningsvärlden med fördömanden av grovheterna och språkbruket mot henne.
Men likaväl som landets ärkebiskop har rätt att slippa konfronteras med sådan smörja, önskar även tv-tittarna, radiolyssnarna och tidningsläsarna den rätten.
I fjol (2020) förberedde jag mig med papper och penna för att en lugn söndagsmorgon lyssna till P1:s söndagsintervju med Martin Wicklin. Jag visste nämligen på förhand att den som skulle utfrågas – en känd skådespelare långt uppe i mogen ålder – inte precis brukade vara sparsam med svordomar.
Hur många skulle han åstadkomma, undrade jag i mitt stilla sinne, tog fram pennan, antecknade och summerade. Jodå, på den 45 minuter långa intervjun, hann huvudpersonen producera 62 svordomar, alltså exakt 1,3 per minut.
Ytterst handlar det om en anständig och ansvarsfull språkbehandling.
Inte dåligt, tyckte han möjligen själv. Knappast dock lyssnarna. Det som sägs och förmedlas i intervjuer och texter försvagas per automatik med könsord och svordomar som ingredienser. Budskapet som förmedlas tunnas ut, samtidigt som det föga tilltalande minnet av det som sägs och läses blir de grova ordens dominans. Är kulturskribenterna betjänta av detta? Och vill de sina egna barn växa upp med de grova orden dansande i texterna?
En bigott och pryd attityd till språket, invänder måhända den totala toleransens försvarare av slikt språkbruk.
Alls inte, eftersom det ytterst handlar om en anständig och ansvarsfull språkbehandling. Läkaren använder inte grabbgängens – och alltså även många kulturskribenters – terminologi när intima medicinska problem diskuteras med patienten. Läraren gör det inte heller inför skolbarnen, liksom inte professorn eller docenten i de akademiska föreläsningarna. Och för prästen i predikstolen är naturligtvis porrfilmsvokabulären utesluten. Den av oss alla som vill vara ”den vuxne i rummet” bör också undvika vokabulären.
Expressens Karin Olsson meddelade, föga överraskande, i P1:s morgoneko (9/4) att hon var ”illa berörd” av att SVT sände programmet om Soran Ismail. Det förstår jag verkligen. Men man kan också få samma känsla vid läsning av de råa könsorden i hennes tidning.
info@opulens.se
