FILM. Zara Larsson och Ruben Östlund förespråkar ett mer verbalt aktivt filmtittande på biograferna. Daniél Lopez Nelson välkomnar detta, men tycker att de negativa egenskaperna från individsamhället stör och ska hållas borta.
Zara Larsson och Ruben Östlund förespråkar ett mer verbalt aktivt filmtittande på biografer i Sverige. Jag ser inget fel i det. I Quentin Tarantinos nyligen utgivna filmbok Cinema speculation lyfter den amerikanske filmskaparen fram ett flertal filmupplevelser, från hans barndom och tonår, som blev upphöjda, bättre och mer minnesvärda genom träffsäkra kommentarer vid rätt tidpunkt från åskådarna. Dock finns det negativa konsekvenser som bör undvikas i ett mer verbalt filmtittande på biografer (och även i hemmet), som exempelvis pseudointellektuella beteenden.
Den stora problematiken i ett aktivt filmtittande på biografer är ett publikbeteende som består av prat under hela filmen, en form av killgissning som förekommer både bland män och kvinnor. Syftet är att klura ut filmen som om den vore ett korsord och dessutom, som tillägg, störa alla andra som tittar på filmen. Beteendet som har pseudointellektuella tendenser har sin grund i internetkultur, där man gör filmanalyser som till största delen saknar logik och helhetssyn, det vill säga att man kan göra en analys hur som helst utan att förhålla sig till några gränser. Detta ger upphov till ett analytiskt filmtänkande som är bristfälligt och kravlöst, vilket är utmärkta kriterier för någon som vill diskutera film utan någon som helst kunskap kring ämnet. Detta är en problematik som sträcker sig utanför filmens ramar.
Film består av bilder, som i sig innehåller rytmer, händelser, känslor, tankar och idéer, livets komplexitet och egendomlighet, och bör därför i syfte att pressa ut allt innehåll ses genom ett tillstånd som tillåter en effektiv tankeverksamhet och som ger upphov till några skratt, skrik och kommentarer. En kommentar riktad mot bioduken, dvs filmskaparna, är nästan obligatorisk om filmskaparna behandlar publiken som idioter med en mycket låg dramaturgisk och visuell förståelse, genom filmer med ett överskott av bakgrundsinformation och en brist på substans – vilket är vanligt bland dagens hyperkommersiella filmer som visas på biografer. Jag anser att du har rätt att göra en eller två högljudda kommentarer mot en film på biografen, om den kostade minst 100 miljoner kronor att producera och trots det är dålig.
”Filmen är död”, så lyder det dystra konstaterandet kring filmens tillstånd, som i sin grund är ett uttryck för en konservativ och begränsad syn på filmen; en vilja att låta filmkonsten förbli permanent i specifika mönster och villkor. Dessa reaktionära och dystra klagomål uppstår i samband med filmmediets ständiga progressioner och övergångar. Från skiftningar som exempelvis stumfilm till ljudfilm, biograf till television (biograf till streamingtjänster), analogt till digitalt och det senaste, ur ett svenskt perspektiv iallafall, att bioupplevelsen går från knäpptyst till ett mer aktivt tittande, i form av att publiken, som Zara Larsson uttrycker det, ”tjoar, buar, skrattar och skriker.”
Problematiken ligger inte i min mening i filmens evolution, snarare i ett nostalgiskt och omoget perspektiv som vill att det yttre ska överensstämma med den personliga oböjliga uppfattningen, i det här fallet om vad filmen bör vara och hur den ska upplevas.
Det mest angelägna är att se till att filmen ger näring åt filmkonsten i stället för någon yttre kraft. Dock är näringsbrist – eller filmens död – på längre sikt inte ett möjligt scenario, då filmen på egenvilja försäkrar sig om sin överlevnad. Den rysk/sovjetiska filmskaparen Andrej Tarkovskij uttryckte sig kring filmens egenvilja i dokumentären Voyage in Time (1983): ”[…] Sekundärt, bör de (unga filmskaparna) förbereda sig för att filmen är en väldigt komplicerad och allvarlig konstform. Den kräver en självuppoffring. Du tillhör filmen, filmen tillhör inte dig. Du utnyttjar inte filmen, det är snarare tvärtom: filmen utnyttjar dig.”
Den negativa aspekten av ett verbalt aktivt filmtittande är ständig killgissning och jag-ska-lösa-filmen-som-om-den-vore-ett-korsord-mentalitet. Det hör hemma med samma beteende som består av att titta på sin mobiltelefon under filmens gång och därefter fråga ”Vad är det som händer? Vem är han?” eller se en film medan man är trött och sedan formulera en negativ kritik mot filmen. Filmen var förmodligen inte dålig, det handlade snarare om att du var trött när du såg filmen och hade föredragit att ligga i sängen och sova i stället.
Ett verbalt filmtittande på biografer är för min del, som både filmskapare och filmentusiast, mer än välkommet. Det är snarare de negativa egenskaperna från individsamhället som stör och som bör hållas borta från filmtittandet, då de drar uppmärksamhet från filmen till individen. Som Tarkovskij påpekade, det handlar inte om dig, det handlar om filmen och det den skildrar: vår värld och vår existens. Filmtittandet på biografer är trots allt en kollektiv upplevelse och en mycket spännande och vacker sådan som människor bör uppmuntras till, och inte avskräckas från på grund av något substanslöst pseudointellektuellt snack under filmens gång.
info@opulens.se
