STRAFFVÄRDE. “Den som ser god behandling av fångar som ett kamouflage för klassförtryck bör nog själv söka behandling.” Det skriver advokaten Olof Öhlén, aktuell med boken Tungan: huvudets baneman om straffrätt, som är kritisk till vad han menar är en marxistisk syn på brottsstraff och som haft inflytande över svensk juridik.
Karl Marx föreställde sig att ideologi var något som den härskande makten använde sig av som ett av flera sätt att bibehålla den rådande samhällsstrukturen, ytterst för att rättfärdiga och behålla sin förtryckande maktutövning. På juridikens område underlättades det av att eliten (politikern, lagstiftaren och domaren) distanserat sig från folket och inte identifierade sig med underklassens rättsmedvetande, som alltså inte tilläts komma till lagligt uttryck.
Under 1900-talets första decennier påbörjades ett paradigmskifte inom straffrätten. Nya påföljder tillkom (villkorlig dom, förvaring, internering, skyddstillsyn, villkorlig frigivning). Straffrätten kom att präglas av idén om rehabilitering av brottslingar. Justitieministern Karl Schlyter (som anslöt sig till det socialdemokratiska partiet redan år 1906) brann för saken och kom som enskild individ att påverka utvecklingen på ett sätt som förmodligen saknar historiskt motstycke. I det hänseendet gick vi i Sverige längst av alla länder på jordklotet. Vi blev världsmästare i behandingsideologi. 1965 års brottsbalk blev kronan på verket med ledmotivet att brottslingen ska behandlas för att rehabiliteras/återanpassas. Tron på människans formbarhet var stor.
Men med tiden växte det fram en misstanke att behandlingen av brottslingar inte funkade som tänkt. Statistiken ljög inte: brottslingar fortsatte att återfalla på samma sätt som förr, om inte värre. Optimism byttes mot skepticism. 1977 slog Brottsförebyggande rådet i en rapport bakut mot allt vad behandlingstänkande hette. Det rättsliga tvångsingripandet (främst fängelsestraffet) uppfattades som suspekt från individualpreventiv synvinkel. I vissa fall blev ”vården” mer repressiv än ett rent fängelsestraff (man rehabiliterar inte en brottsling över en natt). Med en sådan uppfattning om ”vård” ligger det nära till hands att anta att det finns andra bakomvarande syften som det inte talas högt om. Och det är här som Marx från sin underjordiska kista får in en fot i dörröppningen och skriker: ”Stopp och belägg, här ser vi hur statsmakten och kapitalet samverkar för att kunna förtrycka fångarna”.
År 1989 kodifierades i lag ett begrepp som går under benämningen straffvärde. Med straffvärde menades helt enkelt brottets svårhet, och att brottets svårhet ska bestämma hur sträng påföljden ska bli. Straffet ska stå i rätt proportion till gärningen. Det låter som en självklar gammal sanning: det döms ju inte till böter för mord eller till fängelse för snatteri. Vad lagstiftaren gjorde 1989 var att i brottsbalken kodifiera och precisera ett straffvärde eller en proportionalitetsprincip som funnits i hundratals, kanske tusentals år och som tillämpats i alla kända rättssystem. Ändå har begreppet straffvärde blivit mycket kontroversiellt eftersom det är liktydigt med eller i vart fall påminner om hämnd och vedergällning (ord som lagstiftaren aldrig skulle ta i sin mun). I och med straffvärdets införande ändrades fokus: nu ska inte längre brottslingens behov av rehabilitering eller hens möjlighet att återanpassas vara den primära ledstjärnan vid straffrättskipningen, nu ska brottets svårhet (”värde”) mätas och i princip vara det enda avgörande när straff mäts ut.
Professorn emeritus i rättsvetenskap Bo Wennström öppnar för synsättet att straffvärdet kuppades in i lagtexten av ett gäng yngre, sektliknande och marxistiskt influerade rättsvetenskapsmän och politiker med den välkände Sten Heckscher som spindeln i nätet. Wennström talar om 1989 års kupp. Kuppmakarna (alltså med Heckscher i spetsen; Heckscher var ju marxist, det visste ju alla) menade att lagstiftaren spelat med falska kort och att påstådd ”behandling” av brottslingarna bara var ett svepskäl. Makthavarens verkliga skäl var att kontrollera och upprätthålla det rådande kapitalistiska klassamhället där brottslingarna var del av underklassen, som behövde kontrolleras rigoröst för att kunna förtryckas. När lagstiftaren/politikern hävdade att brottslingarna ”förbättrades” genom den straffrättsliga reaktionen kunde ingen säga emot. Vem vill inte ”förbättra”? Staten kunde därför ostört ägna sig åt ett klassförtryck åtminstone mot brottslingar. Införandet av straffvärdet syftade till att avslöja falskspelet. Nu, menade marxisterna, skulle straffvärdet vara ensamt bestämmande för straffmätningen, nu drar vi undan allt falskt tal om fångarnas förbättring genom bestraffning, nu avslöjar vi makthavarnas förtryck! För marxisterna var det skön musik.
Av den nu gjorda beskrivningen får man intrycket att straffvärdet är ett i grunden marxistiskt begrepp, åtminstone enligt ”kuppmakarnas” uppfattning. För en högerinriktad person skulle i så fall straffvärdet kunna kritiseras just för att det är ett marxistiskt begrepp. Men jag har inte sett någon sådan kritik. Ironiskt nog kommer kritiken mot straffvärdet i stället vänsterifrån: straffvärde är en eufemism för (en obefintlig) moralisk skuld och uttryck för förhatligt förtjänsttänkande (alltså den vedervärdiga tanken att brottslingen förtjänar straff). Den noterade professorn emeritus i praktisk filosofi tillika vänsterpartisten Torbjörn Tännsjö är känd bl. a. för sin kritik av straffvärdet. Sammanfattningsvis betyder det väl att straffvärdet inte kan ses som ett marxistiskt begrepp och att 1989 års ”kuppmakare” förblindats av paranoia och fått det hela om bakfoten.
Straffvärdets substans är ju likhet inför lagen, åtminstone i formell mening.
Förmodligen, men obegripligt för mig, tycker nog fortfarande en och annan marxistiskt influerad person att straffvärdet verkligen är eller åtminstone har potential att tjäna som murbräcka för att åstadkomma ett mer jämlikt och oförfalskat samhälle. Straffvärdets substans är ju likhet inför lagen, åtminstone i formell mening. Brottslingen ska bestraffas enbart för vad hen gjort vid ett givet tillfälle, inte för var vad hen är eller i bästa fall kan bli vid lyckosam behandling. På så sätt kan straffvärdet ses som behandlingsfientligt. Men i praktiken är det synsättet helt obefogat, för straffvärdet (som det är utformat i brottsbalken) förhindrar inte (god) behandling av brottslingen. Om straffvärdet inte är alltför högt (den principiella gränsen går vid ett värde av ett års fängelse) släpps de individualpreventivt motiverade påföljderna in.
Till saken hör att behandlingsideologin inte alls dog i och med straffvärdets införande. Nej, tvärtom är ambitionen att få rätsida på brottslingen starkare nu än någonsin, och för det finns en hel arsenal av straffrättsliga påföljder, som är ägnade att skona och i bästa fall förbättra brottslingen (villkorlig dom, skyddstillsyn, överlämnande till vård). Därtill har under senare år tillkommit möjlighet till samhällstjänst och att avtjäna fängelsestraff i fotboja. Idag behandlas fångarna väl, inte primärt för att göra dem bättre utan för att det är förenligt med humanitet och respekt för människovärdet. Den som ser god behandling av fångar som ett kamouflage för klassförtryck bör nog själv söka behandling.
info@opulens.se
