Autistiskt skrivande – fantasi eller verklighet?

NEUROQUEERT MOTSTÅND. “Forskarna tycks blinda för att de i och med detta förstärker mytbildningen runt begreppet autism och bidrar till en exotisering av autister.” Det skriver författaren Patrik Stigsson, aktuell med romanen Förklararen, apropå den pågående debatten om autistiskt skrivande.

Forskningsprojektet ”Autistiskt skrivande i neuromixade rum: att återta ett annat modersmål”. har fått fem miljoner kronor i bidrag från Vetenskapsrådet. Psykologen Mikaela Blomqvist hävdade i Göteborgsposten att något sådant som autistiskt skrivande inte existerar. Det gör det visst, svarade forskargruppen i Aftonbladet. Längre än så kom inte samtalet. Positionerna har varit låsta, med en påtaglig oförsonlighet mellan de båda lägren.

Jag är socionom, med en psykoterapeutisk vidareutbildning. Jag har jobbat i många år inom både psykiatri och socialtjänst med personer med neuropsykiatriska diagnoser och psykisk funktionsnedsättning. Numera har jag lämnat socionomyrket.

Kriteriet för att få delta i projektet “”Autistiskt skrivande … “ är att man identifierar sig på autismspektrat. För att en sådan identifikation ska vara möjlig krävs att man känner till att något sådant som autism finns. Man måste också ha kunskap om vad som kännetecknar autism. En relevant fråga för den som vill förstå projektet är vem som tillhandahåller den informationen. Varifrån kommer denna benämning, denna diagnos, detta ”genomgripande sätt att vara människa på”, som en av forskarna uttrycker det. Hur växer diagnoser och kategoriseringar av människor fram över tid i olika kulturella miljöer?

Termen autism, från det grekiska autos, som betyder “jaget”, myntades 1911 av den schweiziska psykiatern Eugen Bleuler. Under den drygt hundraåriga resan fram till dagens definition i diagnosverktyget DSM (The Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders), har begreppets innebörd förändrats på en mängd olika sätt. Även orsakerna till autism är och har varit föremål för diskussion. På autismforum.se, kan man läsa att ”Autism beror på en mängd olika kända och okända biologiskt grundade avvikelser i hjärnan.”

Begreppet autism har således sitt ursprung i psykiatri.

Autism och övriga neuropsykiatriska diagnoser förstås och förklaras med biologi, genetik och hjärnans struktur. Autismen sägs vara medfödd. Det är hittills inte klarlagt om en förändring av personligheten är möjlig, som leder fram till att en person inte längre diagnosticeras som, blir betraktad som eller identifierar sig själv som autist, med mindre än att en förvandling av hjärnans neurologi ägt rum.

Begreppet autism har således sitt ursprung i psykiatri, och har utformats av denna. Därifrån har begreppet utvidgats till en kollektivt generaliserad överenskommelse om en viss typ av upplevelse/beteende. Den parallell som forskarna drar mellan autism och homosexualitet är därför missvisande. Homosexualitet har förvisso betraktats som en sjukdom och varit föremål för psykiatrisk behandling, men den har inte sina rötter i denna profession.

Forskargruppen är mycket kritiska till psykiatrin, den har ”i vetenskapens namn avhumaniserat autister, ’behandlat’ autister genom bestraffning och våld … ”.

Men faktum är att forskarna när de använder ord som autism och autismspektra själva accepterar en psykiatrisk diskurs. Forskningsprojektet bekräftar och godkänner paradoxalt nog en diagnos, ett synsätt, en ”blick”, etablerad och formulerad av psykiatri.

Forskarna pratar på ett självklart sätt om att autister är säregna och annorlunda. Autisterna, säger man, har egna röster, erfarenheter och gemenskaper. Man talar om att de har en särskild sorts perception och ett eget modersmål. Den typen av avgränsning kräver jämförelse med en eller flera andra grupper av människor, vars upplevelser och syn på världen man förutsätter inte är, och inte kan vara, av samma slag som autisternas. Denna inställning bygger på samma sorts tänkande som ligger till grund för psykiatrins diagnosticerande. Man urskiljer en viss typ av upplevelse/beteende som inte är allmängiltigt, man benämner det och slår fast att orsaken finns i medfödd hjärnstruktur. Därefter förhåller man sig till det utifrån benämningens/diagnosens förutbestämda mall.

Det tycks angeläget för dessa forskare att bejaka begreppet autism, att särskilja och definiera autister som en grupp som på ett fundamentalt sätt upplevelse- och beteendemässigt skiljer sig från andra, inte minst från den grupp forskarna benämner ”neurotypiker”. Forskarna tycks blinda för att de i och med detta förstärker mytbildningen runt begreppet autism och bidrar till en exotisering av autister. 

På sin Facebook-sida pratar en av forskarna i gruppen om nödvändigheten av att bedriva det hon kallar neuroqueert motstånd. Hon vill avpatologisera autismen och ge gruppen autister upprättelse. Men listan på grupper som genom årens lopp kränkts och stigmatiserats är lång. Står kanske ADHD- schizofrent- manodepressivt- och panikångestskrivande på tur? Varför ska inte dessa grupper få hjälp med att återta sina modersmål?

Samspelet mellan kultur, individ, symptom, ideologi, diagnos, behandling och bemötande är komplext.

För att undvika missförstånd, trots att tre av dessa etiketter kallas psykisk sjukdom och inte räknas till kategorin NPF – neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, kan även de betraktas som ”genomgripande sätt att vara människa på”. Likaså påverkar det så kallade majoritetssamhället, i form av psykiatri, andra institutioner och allmän förförståelse, på samma sätt som vid autism, såväl utformandet av de diagnoskriterier och frågeformulär som definierar funktionsnedsättningen, som det sätt på vilket symptomen upplevs, tolkas och verbaliseras. Samspelet mellan kultur, individ, symptom, ideologi, diagnos, behandling och bemötande är komplext.

Slutsatsen att forskningsprojektet ”Autistiskt skrivande: att återta ett modersmål” är en återvändsgränd ligger nära till hands. I kommentarsfältet under en av debattartiklarna projektet genererat kan man läsa: ”Som själv varande autistisk, känner jag mig kränkt av idén att min diagnos skulle definiera mitt språk. Jag är inte min diagnos.”

De som eftersträvar verklig och varaktig frihet när gäller olika sätt att uppfatta världen och sätta ord på erfarenheterna, bör arbeta för ett samhälle som på ett betydligt bredare sätt främjar en mångfald av mänskliga upplevelser, erfarenheter, uttryck och beteenden. Ett samhälle med ett minimum av psykiatriska diagnoser och identitetspolitiska gränsdragningar, och med maximal acceptans för den unika individen.