Att svara eller inte svara, det är frågan

SLUTREPLIK. Evolutionsteorin är liksom allt annat en del av ett större sammanhang, menar Christian Wåhlander i sin replik på Peder Palmstiernas debattinlägg i torsdags.

Min senaste tankespegel, Du är exakt vad du äter, behandlade framförallt det intressanta faktum att vi inte består än något annat än falafel, fläskkotletter, gurka och pommes frites, rent bokstavligt.

Jag kom även in på något jag kallar slumpteorin (ett av mig själv påhittat begrepp), för att beskriva den för mig märkvärdiga tron att hela kosmos finns till utan att någon som helst intelligens ligger bakom – trots att kosmos likt en jättelik fabrik formligen sprutar ur sig intelligens och ordning och organisation.

Kosmos föder galaxer, inklusive stjärnor och planeter, där märkligheter som dinosaurier, näbbmöss, bergsgorillor och vi själva frodas eller har frodats, och där den av herr Darwin (som för övrigt ansåg att kvinnor var mindre begåvade än män) framlagda evolutionsteorin pekar på viktiga bakomliggande lagar gällande livets utveckling – när väl livet hade kommit att existera.

Livets mycket spretiga träd innefattar amöbor, bläckfiskar, coronavirus, Tyrannosaurus Rex, tulpaner och oräkneliga andra – ur många aspekter disparata – livsentiteter. En enorm mångfald med andra ord. Detta är naturligtvis ingen nyhet för någon, men icke desto mindre fantastiskt, och för många rentav något underbart. Och att DNA och RNA på det mest utmärkta av sätt representerar såväl ordning som organisation är det nog ingen som på allvar motsätter sig. Tänk bara på dessa miljoner svarta kajor som skymmer höstens himlar, alla kopior av varandra. Inte skenbar ordning, utan ordning.

För mig har det alltid varit naturligt att se livet som något oförklarligt.

För mig har det alltid varit naturligt att se livet som något oförklarligt och i grunden vackert, och kanske är det därför jag har så svårt för dagens svarta, cyniska och rent nihilistiska kulturyttringar. Filmer som hånar människors sorger och misslyckanden kommer aldrig att bli min grej, inte ens när de är jättepopulära bland mina medmänniskor.

Och allt detta våld! Där man skjuter ned tre människor och sen utan att blinka beställer in en kaffe latte med extra mjölk, fullständigt oberörd. Patetiskt och sjukt, enligt min ödmjuka uppfattning.

Jag ber var och en att notera: Ingenstans i min senaste tankespegel står att läsa att slumpteorin är uppfunnen av vetenskapsmän. Det är naturligtvis ett medvetet val från min sida, eftersom vetenskapsmän inte har nånting med denna slumpteori att göra.

Döm om min förvåning när chefredaktören för detta utmärkta kulturmagasin kallat Opulens (och i vars redaktion jag inte utan viss stolthet ingår) låter mig veta att min existentiella betraktelse över tillståndet i kosmos provocerat fram ett debattinlägg! Och döm om min ytterligare förvåning när jag upptäcker att titeln på debattinlägget är “Vetenskapen talar inte om slumpteori”.

Något klentrogen läser jag inlägget, skrivet av Peder Palmstierna, som tydligen är lärare på högstadiet, bland annat i ämnet biologi. Här kanske det passar bra att avslöja att jag är dataprogrammerare och databasdesigner, van att hantera stora mängder information, och i denna finna mönster och konsistens – men även inkonsistens (ej att förväxla med inkontinens, av vare sig mental eller fysisk karaktär).

Ingen av oss tycks alltså vara någon vetenskapsman av rang, utan tvärtom rena lekmän, eller kanske inte ens det.

Vi hjälper författare och kreatörer att formulera sin idé, att hitta rätt tilltal och att nå ut.

Jag känner mig smickrad över att Palmstierna kallar min tankespegel “synnerligen njutbar”, men har i övrigt svårt att relatera till hans text. Debattartikeln är välskriven rent grammatiskt, såvitt jag kan bedöma det, men min upplevelse är att den till sitt innehåll skjuter vid sidan av målet.

Min förmodan är att Palmstierna tror att jag är motståndare till evolutionsteorin, vilket är helt felaktigt. Däremot tror jag att denna teori, liksom allt annat, är en del av ett större sammanhang.

Min tanke är att det är osannolikt att kosmos, som utan tvekan är en ganska komplex skapelse (och som dessutom genererar komplexa skapelser), existerar utan att det finns någon form av bakomliggande intelligens – eller vad vi nu ska kalla det. Att som Palmstierna anföra att naturlagarna framtvingar dessa remarkabla resultat som vi kallar liv är bara – i mina ögon – att hänskjuta problemet. Vad jag pratar om är själva det faktum att det överhuvudtaget finns naturlagar.

Den krypande känslan av att Palmstierna hört nedrasade stenar och prasslande buskar i min text, och som följd inspirerats till en i viss mån felriktad “uppgörelse” med det han tror vara orsaken till detta prasslande växer i mitt sinne.

Jag ska erkänna att jag funderade en hel del på om jag skulle ge en slutreplik på hans text. Å ena sidan vet jag att såväl Palmstiernas som mina egna tankar kring vår existens är omöjliga att bevisa, och att fäktning kring dessa frågor är dömda till evighetsdiskussioner. Å andra sidan har jag en känsla av att det kanske är viktigt ibland att förklara sina tankar något ytterligare, och att någon möjligen finner inspiration och glädje över att inte vara – som det ibland säkert kan kännas – fullständigt ensam i sin syn på livet och världen.

Därav följer att svaret på frågan “att svara eller inte svara” – denna gång – helt tydligt blev: denna anspråkslösa text.