“När huvudpersonen Esty tar kontrollen över sin kropp och sin sexualitet vinner hon kontroll över sin historia. Hon glömmer den inte”, skriver Gustaf Johansson som menar att detta perspektiv saknats i debatten om tv-serien Unorthodox.
Jag har saknat ett perspektiv i debatten om Netflixsuccén (recenserad i Opulens här, reds anm.). Trots att den fyller en konstituerande funktion för det chassidiska samhälle som serien skildrar, grundat som det är av Förintelseöverlevare från staden Satu Mare i nuvarande Rumänien, har just bearbetningen av Förintelsen varit märkligt frånvarande på kultursidorna.
Som Rebecca Sellberg påpekade i en text på Expressens kultursida förra veckan, spelar reproduktion och sexualitet en viktig roll för seriens dramaturgi. Men det är inte bara ett sätt att kontrollera och disciplinera kvinnor. Syftet är också att återställa den riktning och det sammanhang som bröts under de mörka åren under 1940-talet.
I serien sägs det till och med rakt ut. Långsamt, ett liv i taget, fyller man tomrummet efter de mördade. Därför tillhör Estys ofödda inte henne, utan gemenskapen. Den nutida, visst, men i än högre grad den historiska: den som är menad att läkas i takt med att den fylls på med nya individer som håller liv i traditioner, tankevärldar och levnadssätt, som berättar och minns och för vidare. Shtetteln återuppstår, förstås förändrad, men den finns, fortlever, får framtid. Så länge det fortsätter, tycks det, har historien återfått åtminstone något av sin förlorade riktning.
Med detta finns emellertid en baksida. Denna disciplinering av historien kräver att man stannar i det förflutnas skugga, att man fäster blicken på katastrofen och möter framtiden med ryggen först. Att ett sådant förhållningssätt inte är hållbart märker Esty i Berlin. Den demonisering av Tyskland som hon vuxit upp med må fungera för att förklara en del av landets historia, men som vägledning för att förstå dess nu hjälper den föga.
Samtiden är inte analog med det förflutna, även om somt i den liknar.
Liksom Hanna Nordenhök i onsdags, också i Expressen, tror jag inte att det är en slump att den scen där Esty på allvar inser det utspelas i Wannsee. Till skillnad från Nordenhök ser jag dock inget dubiöst i den. En gång planlades Förintelsens stora accelerationsfas där. Nu är det en plats för badglädje, skratt och gemenskap. Det är inte förenklande, bara fakta – en gestaltning av den föränderlighet som är historiens enda lag. Bilden är övertydlig, sensmoralen snudd på banal. Samtiden är inte analog med det förflutna, även om somt i den liknar.
Att navigera genom historien innebär oundvikligen att man stöter i sådana punkter: en badstrand inom synhåll från folkmördarnas gamla konferensbord; ett solbelyst slagfält där vinden rusar genom gräset; en ort som förr präglades av lidande, men som nu ligger lika sömnig, eller levande, som vilken annan plats som helst. Som det heter i en dikt av Wislawa Szymborska: ”Verkligheten kräver/att också detta blir sagt:/livet går vidare.” Minnet blir bara verkningsfullt om det speglar den sanningen. Bara då kan det nå utanför sig självt, bara så kan det formuleras på ett sätt som på allvar kan följa med när avståndet ökar till de händelser som det syftar tillbaka på.
Ur det här perspektivet blir Estys frigörelse något mer än en kamp mot förtryckande kollektivism och patriarkala strukturer. När hon tar kontrollen över sin kropp och sin sexualitet vinner hon kontroll över sin historia. Hon glömmer den inte, och vi kan anta att hennes barn när det föds inte heller kommer att göra det. Man måste inte leva vänd mot det förflutna för att minnas. Det kan räcka med att helt enkelt leva – med minnet, inte styrd av det.
info@opulens.se
