DROGER. “Vi måste göra allt för att förebygga missbruken – inte tävla i hur vi bäst kan åstadkomma en möjlig tillvaro för de drabbade att fortsätta med sitt missbruk”, skriver Ante Filip Tepic som är kritisk till en föreslagen legalisering av narkotikabruk.
På den överbelastade Folkhälsomyndigheten finns fortfarande lite kreativitet kvar; vid sidan av arbetet med att stoppa det härjande coronaviruset, jobbar myndigheten med att få till en utredning angående narkotikalagstiftningen i Sverige. Folkhälsomyndigheten vill utreda om det verkligen är effektivt att förbjuda användningen av droger – antalet drogmissbrukare har ju inte minskat. I trafiken finns fortfarande de som kör med för hög hastighet – kan inte Trafikverket utreda om det verkligen är nödvändigt med hastighetsbegränsningar?
Beroendeforskaren Markus Heilig tillhör en skara forskare som är kritiska till den rådande narkotikalagstiftningen. Han anser att dagens lagstiftning inte är effektiv, eftersom drogmissbruket inte minskat i vårt samhälle. Därför tycker han att det egna bruket av narkotika inte längre ska klassas som olagligt. Detta hade möjliggjort för drogmissbrukare att fortsätta sitt missbruk, utan rädsla för en förändring. Däremot vill han inte göra droger lagliga. Vad är egentligen skillnaden? Balansgången är hycklande skör.
Det faktum att den psykiska ohälsan i samhället ökar, samtidigt som narkotikaanvändningen och överdosdödligheten tilltar, vittnar om att något är fel och att en drastisk förändring inom kort måste ta plats. Lösningen kan inte vara att låta personer fortsätta med sitt missbruk, som bara leder till ett ännu mörkare tillstånd, och i värsta fall till döden. Vi måste göra allt för att förebygga missbruken – inte tävla i hur vi bäst kan åstadkomma en möjlig tillvaro för de drabbade att fortsätta med sitt missbruk.
Den franske filosofen Jean-Paul Sartre skrev om hur varje människa är en individ som påverkar samhället med sina gärningar; hur små och betydelselösa vi än kan känna oss emellanåt, ska vi veta att vi formar samhället på vår lilla del av gemenskapen, i samband med våra gärningar. Vi är alla en del av samhället, och våra handlingar spelar roll, och alla kan vi göra en liten skillnad.
Jag ska börja med mig själv; när jag inte skriver eller läser, är jag på tennisbanan med barn och ungdomar. När vi umgås under en timme på banan, är det mycket mer än snygga slag och snabba löpningar som vi utvecklar. Vi pratar, skrattar och funderar över allt möjligt under våra sextio minuter vi har tillsammans i veckan. Så länge vi är där, på tennisbanan, kan vi inte göra något destruktivt. Vi delar på glädjen när någon lyckas och vi delar på tårar när någon ibland skrapar upp knäna, men vi är tillsammans och vi känner att vi betyder något för varandra.
Så många är ensamma och rastlösa idag att de inte har något annat att vända sig till än skadliga substanser, som i längden inte bara skadar den enskilda individen, utan hela dennes omgivning. Rastlösheten är döden, och roten till mycket ont. En präst som på 1800-talet hjälpte unga att sysselsätta sig i Turin för att de inte skulle hamna i en destruktiv tillvaro, var Giovanni Don Bosco. Hans kända preventiva metod räddade många unga själar. Den gick ut på att erbjuda en meningsfull sysselsättning.
Vi idag, såväl som samhälle och som enskilda individer, har ett ansvar att rädda både barn, unga, vuxna och äldre i vår närhet. För att göra det, måste vi erbjuda en meningsfull tillvaro. Att låta våra medmänniskor, nära och kära fortsätta med sitt droganvändande, kan aldrig leda till ett meningsfullt liv.
info@opulens.se
