Amnestys rasism ett av många exempel

CIVILSAMHÄLLET. “Det räcker inte att göra mångfald till en accessoar”, skriver Daniel S Ogalde som själv ombetts vara tyst om missförhållanden för att inte skada Amnestys kamp för just mångfald.

Amnestys generalsekreterare Anna Lindenfors får lämna sin post med omedelbar verkan efter att rasism uppdagats inom organisationen. En nyhet som först rapporterades i magasinet Aktuell Hållbarhet. Självklart finns det något extra oroande när aktörer inom civilsamhället dras med bristande mångfald, men det vi måste förstå är att varken Lindenfors eller Amnesty är isolerade fall utan del av en struktur.

För likt alltför många andra aktörer inom civilsamhället så lider Amnesty av en homogen organisationskultur. Enligt en undersökning från i år genomförd av Global Bar där även Amnesty deltog, så är 92 procent av styrelseledamöter och ledningsgrupper på de fjorton största biståndsorganisationerna i Sverige vita. Många av dessa, såsom Amnesty, profilerar sig även inom just mångfald och mänskliga rättigheter. Detta samtidigt som organisationens egen tidskrift Amnesty Press uppger att tjugo incidenter kopplade till de sju diskrimineringsgrunderna rapporterats mellan 2018 och 2020. Hälften av dem rörde etnicitet. Så när mångfald saknas inom både representation och verksamhet blir effekterna omedelbara för människor som inte platsar i civilsamhällets givna norm. Så även för mig.

Själv kan jag inte beskriva min egen arbetstid på Amnesty som något annat än ett karriärstrauma delvis kopplat till denna brist på mångfald. Med en snart tioårig yrkesbana inom ideell sektor kanske det säger något. En erfarenhet som tog mig över ett år att bearbeta. För som bekant så tenderar strukturer att förr eller senare drabba individer, vilket de modiga personer som nu trätt fram är tragiska exempel på.

Och det finns flera oroande aspekter i just fallet med Amnesty. Aspekter som även jag känner igen från min tid på organisationen. Att Amnesty agerar med verklig kraft först när uppmärksamheten blivit medial är beklagligt. Inte minst att vittnen inte tycks våga tala öppet samt att ledningen anklagas för att ha skyddat högt uppsatta personer. Något som signalerar en bristande öppenhet och förståelse för olika perspektiv.

Även om aktörerna blivit fler inom civilsamhället de senaste åren, så är utrymmet fortfarande snävt och därmed möjligheterna att som utsatt göra sig hörd. Att vittna om bristande mångfald, arbetsmiljö och villkor skadar nämligen inte bara din arbetsgivare utan även den goda kampen. Ett argument som kan bli ett tungt ok att bära för de som ändå vågar berätta. På så sätt saknar civilsamhället både kapaciteten och modet att rannsaka sig självt.

I mitt fall fick jag rådet att vara tyst med argumenten att tänka på min karriär då ingen skulle vilja anställa mig, samt inte minst att jag just skadade kampen för mångfald. Allt utgör delar i en tystnadskultur som inte hör hemma bland aktörer som arbetar med och för mänskliga rättigheter. Likväl valde jag att ta diskussionen. Att en sådan okunskap och dessutom ovilja till självrannsakan, präglar en mångfaldsaktör som exempelvis Amnesty, är inte bara beklagligt utan även skadligt för en rättighetskamp som är så viktig.

När Amnestys nya ordförande Parul Sharma nu lovar ta tag i en unken organisationskultur är det lika välkommet som akut nödvändigt. Inte bara för Amnestys framtida trovärdighet utan för branschen i stort. Risken är dock att det stannar vid symbolik, där en generalsekreterare offras för att rädda en lika ansvarig ledning. För det räcker inte att göra mångfald till en accessoar när man ber givare om pengar eller rekryterar medlemmar. I synnerhet inte i en homogen bransch där man emellanåt skulle kunna tro att vit, kvinnlig medelklass varit ledorden i de flesta rekryteringar. En bristande mångfald som tar sig uttryck i okunskap, inkompetens och en förlamande bekvämlighet.

Just min tid på Amnesty fick ett smärtsamt slut. Då, 2018, valde jag inte bara att säga upp mig utan skrev även en debattartikel om problematiken i Metro. Såhär i efterhand blev resultatet uppenbarligen ingenting. Så vi är många som nu väntat tillräckligt länge på handling. Det är dags för inte bara Amnesty utan en hel sektor att adressera problemet med bristande mångfald på riktigt.