NAZIVEGANISM. För många människor är insikten om att Hitler var en stor djurvän djupt skakande. Hur kan någon som gjort mänskligheten så mycket skada värna om det många av oss själva gör?
Vi vill gärna dela in världen i empatilösa och empatiska människor. Att det finns de med rätt åsikter och de med fel åsikter. Men det gäller inte bara att se varför en person snubblat över ett moraliskt ställningstagande, utan hur den snubblade dit.
I fredags publicerade Vice Magazine UK en exposé över den nationalsocialistiska ideologins mångåriga ställningstagande mot köttätande. Det är en paradoxal hållning, på många sätt. Här har vi en ideologi som predikar en plågsamt banal bild av mänskligt beteende där ”den starkes rätt” ska avgöra vad som är rätt och fel i alla lägen; hur kan man då vända sig till etiska ställningstagande i relation till andra medvetna varelser som mänskligheten härskat över genom århundraden? Det tycks inte vara resultatet av etiska överläggningar med någon som helst konsekvens. Men vad vi glömmer då är att politisk ideologi väldigt sällan följer rutmönster av logisk precision.
Det kan tyckas som en tröttsam klyscha högern gillar att slänga i djurrättsaktivisters ansikten – ”ni vet väl att Hitler älskade höns mer än judar?!”. Men det är faktiskt sant, nazisterna då som nu var och är ofta övertygade djur- och miljövänner. Som artikeln redogör följer det på många sätt från den nazistiska rörelsens grundläggande tes, ”blod och jord”. En människa har en mytologisk raskoppling till den jord som hon föds ur (ordet ”nation” kommer från latinets nacio, födelse). Att värna om den är att värna om sig själv. För att föra in ett konfliktperspektiv, en perverterad klasskamp, försöker nazisterna ofta visa hur oljeföretag och föroreningar – samt köttätande! – är en judisk komplott.
Men hur kommer köttätandet in i bilden? Om en sorts miljökonservering följer från tanken om ”blod och jord”, hur kan en grymt socialdarwinistisk ideologi göra något annat än att bara anamma tanken om att människan är naturens starkaste och näringskedjans högsta? Både Heinrich Himmler och Hitler var övertygade djurvänner, och genomförde politiska beslut i den riktningen, bland annat förbud för vivisektioner (dissektioner på levande djur).
Hitler tog vegetarianism på stort allvar och predikade för sina ideologiska lärjungar om hur den ariska rasen endast åt grönsaker och annat icke-animalisk i någon sorts föreställd primitiv gemenskap, medan judarna och semiter åt kött och blod. En vegetarisk diet signalerade rasmässig överhöghet, en spartansk krigarmentalitet som är väsensskild från den moderna djurrättsrörelsens ursprung i hippie- och vänsterideologi. Som artikeln visar är veganism ett starkt inslag även hos den moderna nazistiska rörelsen och det av samma skäl.
Det är inte ovanligt att människor bländas av ”slutmålet” för en ideologi, grunden för ett tankesystems ståndpunkter i förhållande till andra ideologier. Men lika viktigt är att undersöka hur en person kommer fram till sina slutsatser, och genom vilka premisser tankarna kan sättas i rörelse. I denna tid av enkla ställningstaganden och positioneringar är det ofta värt att stanna upp och fundera vad ett ställningstagande faktiskt innebär, och vad som ligger bakom det. Vi är ofta imponerade över hur många som exempelvis är feminister – men vad lägger de i ordet? Vilka antaganden är det som ordet bärs upp av?
Det må vara billigt att använda Hitler som skrämseltaktik – men visst är det effektivt? Om en ideologi som av så många anses så genomrutten kan härbärgera etiska ställningstaganden så borde vi stanna upp och förstå vad det faktiskt innebär.
amra.bajric@opulens.se
