Därför är jag demokratisk nationalist

RÄTTVISA. “Jag ser mig själv som demokratisk nationalist, men ej alls som främlingsfientlig — tvärtom. Jag är dessutom för en rättvis globalisering och en strävan efter en universell moral,” skriver Carsten Palmer Schale. Det handlar både om att älska sitt land och att vara kritisk.

Man kan — och bör — naturligtvis vara kritisk till sitt eget land. I mitt fall Sverige. Vilket på intet sätt hindrar att man samtidigt älskar sitt land. Frågan är rentav, om inte dessa båda förhållningssätt förutsätter varandra? Samtidigt finns det mer eller mindre extrema ståndpunkter. Det finns till exempel en ståndpunkt som, enligt min mening, är både förvirrande och utomordentligt problematisk. Därtill finns det en annan, som omvänt är minst eller mer problematisk.

För min egen del hävdar jag, att jag — med Habermas — är ”konstitutionell patriot” och mer därtill: demokratisk (och ej alls chauvinistisk) nationalist. Jag beundrar exempelvis vår utbildning, som i princip är gratis, liksom sjukvården och föräldraledigheten. Dessutom är jag ”etnisk svensk”, varför jag är delaktig i svenska språket, traditioner och en stor del av den ”svenska” ursprungskulturen. Jag känner kort sagt igen mig och är i hög utsträckning nöjd med det. Till och med — och inte minst – nöjd med maten.

För en del andra människor är det inte på det sättet. Man har en tendens att förminska vårt eget land på ett, enligt min mening, vanskligt sätt. Man blir exempelvis generad och aversiv gentemot våra, fortfarande enligt min mening, högst beundransvärda borgerliga fri- och rättigheter, vår internationellt sett närmast unika jämställdhet och förmåga att komma överens om arbetsmarknadspolitik etcetera.

För det tredje finns det emellertid en motbjudande rörelse i Sverige som hävdar vår överhöghet och som föraktar ”främlingar”. Där ingår bland annat SD, och dess svansar.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

I sammanhanget kan det vara värt att ta del av några idéer formulerade av den brittiske filosofen och författaren Roger Scruton. Scruton är en brittisk filosof, som även gjort sig känd som journalist, kompositör och landsbygdsförkämpe.

Mycket av hans skriftliga produktion försöker förstå och försvara den västerländska kulturen och de institutioner denna skapat och fört vidare genom generationerna. Politiskt är han konservativ. I övrigt ägnar han sig främst åt estetik, och är kritisk till den arkitektoniska modernismen.

I Sverige har Roger Scruton framförallt gjort sig bemärkt som företrädare för kulturkonservatism, detta genom översättningen av hans bok Culture Counts (på svenska: Kultur räknas, Atlantis förlag 2009, med förord av Johan Hakelius) samt hans artiklar i tidskriften Axess magasin och Samtidsmagasinet Salt samt ett flertal intervjuer med honom i Axess TV.

2004 skapade Scruton sin egen definition av det redan etablerade engelska ordet oikophobia (Grekiska: οικία, i betydelsen hus, hem eller bostad), på svenska oikofobi. I skriftliga källor anses poeten Robert Southey 1808 ha använt det för första gången, och då för att beteckna människors lust att lämna sina hem och resa. Scrutons definition kom av vad han såg som en konsekvent nedvärdering av den egna nationen och dess kultur.

Scrutons analys riktar sig mot politiker, amerikanska universitets “politiska korrekthet” och ett flertal intellektuella (som enligt Scruton har en tendens att fastna i vad han anser vara ett naturligt men tidigt stadium i en individs personlighetsutveckling).

I Sverige och internationellt har uttrycket, trots att Scruton vänder sig mot detta, kommit att användas av grupperingar på den politiska högerkanten. I Sverige har följaktligen exempelvis Sverigedemokraterna försökt etablera och popularisera ordet.

Så, vad? Enligt min behärskade mening är det naturligtvis berättigat att kritisera Sverige. Gränsen går, anser jag, när enskilda fanatiker dissar oss totalt och, ibland dessutom höjer andra kulturer till skyarna — särskilt sådana som på ett eller annat sätt är infekterade av dogmatism och fanatism. Här skulle jag, med stor sorg, vilja nämna vissa vänstermänniskors slirande i frågan om hederskultur.

Det omvända, att haussa Sverige in absurdum, är dock både vanligare och farligare. Hit hör extremhögern, och dess kostymklädda representanter i riksdagen, alltså SD. Vad jag i båda fallen efterlyser — men också mer allmänt; se till exempel på kvällstidningarna! — är dock en mycket mer nyanserad diskussion.

Exempel på kommentarer i frågan: Scruton hävdade exempelvis för ett par år sedan att vi svenskar i allmänhet starkt ifrågasätter vårt kulturarv — utan att vi vet vad vi skall ersätta det med (religionen exempelvis, våra profana högtider, konstitutionen). Samtidigt menar han att vi många gånger upphöjer islam till ett bättre alternativ än vår egen religion och kultur. Vidare tenderar vi svenskar att censurera alla som visar tillgivenhet för traditionella värderingar. Slutligen menar han att våra vänsterpolitiker vill få oss att skämmas för att vi är svenskar här i Sverige. Scrutons tankar har fått debattörer från helt olika kanter att fatta pennan…

Julia Kronlid (SD) menar, i förlängningen av Scrutons resonemang och som förespråkare av xenofobin, att media och ”eliterna” odlar oikofobin. Själv är hon representant för ”det Sverigevänliga partiet”. Hon är strikt emot ett pluralistiskt samhälle. Hon betonar också att för att vara svensk måste man vara lojal mot nationen och den etniska svenskheten. Liksom mot vår ärvda identitet och vårt språk. Man kan för övrigt, menar Kronlid, aktivt både välja in sig och välja ut sig ur den svenska gemenskapen.

Den judiske ståuppkomikern Aron Flam tycker själv att han är ”Sverigefientlig”. Han hatar sålunda allt som luktar samförstånd, konformism, antiintellektualism (det vill säga att vi inte är så vana att tänka, och inte heller vill försöka) och, vad han kallar, ”passiv aggressivitet” (det vill säga att svenskar bara gnäller och knyter näven i fickan, utan att höja rösten och ta strid).

Filip Hammar och Åsa Linderborg har en, enligt min åsikt, mer civiliserad ståndpunkt. Åsa Linderborg tycker exempelvis att man visst både kan och bör vara kritisk och självkritisk, men på ett konstruktivt sätt. Hon utnämner sig själv som ultra-PK visavi SD med svans (som socialist, kvinna, antirasist). Däremot älskar hon det vi har i Sverige av rättvisa, gratis utbildning, föräldraledighet etcetera. Dessutom betraktar hon sig själv som husmanskost-fanatiker. Filip Hammar tycker att Sverige är ett vettigt land — och därtill vackert. Han hyllar vår föräldraförsäkring och vår mångkultur. Däremot menar han, som alltså Scruton (och exempelvis Karl Ove Knausgård och Aron Flam) att vi svenskar är ”halvfascistoida under ytan”, men nöjer oss med att gnissla tänder. Dessutom lever vi i ett åsiktsfängelse och odlar nymoralism i PK-form.

Själv är jag närmat besatt av nyanser. Således: jag upprepar att jag i likhet med Habermas är konstitutionell patriot, det vill säga att jag hyllar merparten av våra lagar — i synnerhet våra grundlagar. Där är jag klassisk liberal (vilket innebär värderingar långtifrån vad nyliberalismen står för). Vidare har jag lätt för att instämma i vad exempelvis Filip Hammar och Åsa Linderborg har att säga om vår sociala välfärd. För att inte tala om vår natur och vår mat (men där förenas vi nog även med SD).

Partipolitiskt är jag fortfarande V-väljare, men funderar på att byta . Främst — men inte endast — för att V  haft så förbannat svårt för att fördöma kvinnoförtrycket inom delar av islam och våra förortskulturer, det vill säga hederskulturer.

Jag ser mig själv som demokratisk nationalist, men ej alls som främlingsfientlig — tvärtom. Jag är dessutom för en rättvis globalisering och en strävan efter en universell moral. Jag ser det som självklart att vi inte bara kan vara — utan också bör vara — konstruktivt kritiska mot det land vi lever i, och även mot de lagar vi har. SD och Scruton ser jag som löjliga — och skulle skratta om de inte vore så hotfulla.