MAKT. “Skräck och Trump hänger ihop. Nu när han sitter vid makten så gör omvärlden allting för att inte kännas vid att det är en dåre som tagit över”, skriver Amra Bajric.
En skräckinjagande orange clown hemsöker Nordamerika. Har den uppstått som en återkommande manifestation av livets mörkare drifter, en ondskefull urkraft som gömt sig i avloppssystemet, en freudiansk Det till Obamas liberala överjag?
Redan under Obamas presidentskap ryktades det om clownens återkomst. Oförklarliga händelser rapporterades i nyheterna: människor vittnade om att de sett en clown längs vägrenen i South Carolina, och sedan spriddes det över hela världen, i rättan tid för den store orangea clownens premiär på världsscenen. Jag talar naturligtvis om Stephen Kings Det, en bok från 1986 som till hösten släpps i bioformat med Bill Skarsgård som clownen Pennywise. Men parallellerna till Donald Trump är mer än ytligt kusliga. I boken återvänder Pennywise med några decenniers mellanrum för att terrorisera staden Derry. Donald Trump har med återkommande mellanrum satt staden New York i skräck, och nu hela landet, så som han lovade i en intervju med Oprah Winfrey 1988.
Skräck är kanske den genren som efter ”tantsnusk” anses vara sämst för karaktären. Det gäller såväl litteratur som filmer. När filmen It Follows kom ut 2015 hyllades den för sin ”kusliga och gotiska” atmosfär. Nästan alla recenserade filmen som ”uncanny” och menade på att den tillhörde den finare formen av skräck, om den ens kunde betraktas som skräck överhuvudtaget. Begreppet ”skräckfilm” tas sällan i mun av finare kritiker. Det är som att själva ordet smakar beskt, försurat och giftigt.
När filmatiseringen av Thomas Harris roman När lammen tystnar slog igenom så kallades den för en kriminalfilm, ett mysterium, och i värsta fall för en thriller. Romanen och filmen handlar om en kannibal vars offer går hemska öden till mötes. Den handlar om en sinnessjuk seriemördare och den handlar om sexuell sadism. Teman som passar en skräckfilm som handen i handsken. Varför denna beröringsskräck? Sociologiskt skulle den kanske kunna förklaras med samma mekanismer som när romanen tog över den breda läspubliken på 1800-talet. Då avfärdades även den som ”för kvinnor” De konservativa såg den som fördärvande av kvinnorna, medan de mer liberala skrockade åt deras förströelse – en ”fördömd mobb av klottrande kvinnor” som Nathaniel Hawthorne kallade dem.
Skräck säljer, och så som förlagsmarknaden fungerar betyder det i praktiken att de bästsäljande böckerna bär upp kostnaden av de för en smalare, mer raffinerad läsare. Ingen gillar ett utsatt läge, och för att utkräva hämnd på bästsäljarna så förvandlar finsmakarna dem till mindre värda. Vem vet, jag vill inte teckna en gigantisk konspiration. Vi är för fina för att skrämmas av skräcken.
Skräck och Trump hänger ihop. Nu när han sitter vid makten så gör omvärlden allting för att inte kännas vid att det är en dåre som tagit över. Skräcken styr, det är clownen som är tillbaka och den här filmatiseringen kommer vara läskigare och mer mardrömsliknande än vad vi någonsin kunnat föreställa oss. Barnen i Stephen Kings Det lyckas stoppa clownen och de onda krafter som styr den enbart när de själva lyckas övervinna sin skräck. När de rakryggat ser clownen i ögonen och gör motstånd. Det samma gäller det politiska läget i världen idag. Vi kan inte vinna över rädslan om vi fortsätter kalla Trump för ett förklätt geni eller en strateg, och ikläda honom en ledares egenskaper. Elitismen mot vanliga människor är en reaktion mot Trump. Istället för att bemöta skräcken och mobilisera för en vänsterpolitik så målar många upp “folket” som dumt, fördärvat – det vinner bara clownerna på.
amra.bajric@opulens.se
