ESSÄ. ”Jag tänker på döden, hela tiden tänker jag på döden. Jag vill kliva av den här karusellen. Och det surrar och knäpper och tickar i kroppen av längtan efter snus.” Varje måndag i sex veckor kommer Kristina Alstams sommarserie publiceras.
Gradvis blir jag mindre upptagen av cancer och mer intresserad av varför jag får så många råd om hur jag bäst ska nedkämpa den. Min gamla studiekamrats triumferande rapporter om mängden grönkål hen konsumerar per vecka och de välgärningar denna kål gör bara den får tillträde till de inre organen? Rapporterna om giftet som gömmer sig i våra mjölkpaket? Min vårdscentrals Egenmätningscentral – rummet där man slinker in och själv tar sitt blodtryck innan man hastar vidare mot jobb, barn och träning? Vår tids avsky för fatalism må vara en sak, men dess säregna kombination av konsumtion och kontroll (konsumtion av kontroll?) är en annan. Varför blandar ni in mig i min cancer?
Adam Wright skisserar hur ett samtida rop på individen att själv säkerställa säkerhet, hälsa och framtid är sammanvävt med en liberal vision om självteknologi: säkerheten börjar med dina handlingar, osäkerheten börjar när du avstår från att handla. Såtillvida är det första och banala konstaterandet att sköterskan som rådde mig att sluta snusa och kamraterna som ville ha in mig ut i löparspåret ville mig det allra bästa. När du möter faran, dra ditt svärd!
Men vad är det för fara vi strider mot? Vem ligger bakom faran, vilken är farans ursprung? Formulerat annorlunda – är det så att vi, befolkningen, anar att resurserna tryter?
Några snabba nedslag: akut brist på läkare och sjuksköterskor på onkologen i Lund, stabslägen på Karolinska sjukhuset, på SÖS, i Borås, på akuten i Lund, på akuten i Helsingborg och i Sundsvall (jag kan knappt tro att listan är så här lång och då har jag googlat slarvigt), kvinnor föder barn på ishala vägar istället för på förlossningsklinik, långa köer till operation av prostatacancer i Växjö, neddragningar i sjukvården i Västernorrland, sjuksköterskebrist på Skaraborgs sjukhus, operationssalar och vårdplatser försvinner i Halland, hot om neddragning på urologen i Visby och i Stockholm har patienter med hjärtflimmer svårt att få specialistvård. Ska jag fortsätta?
Vad gör vi i den här terrängen? Är det tröst grönkålskonsumtion och träning erbjuder? Eller är det detta som återstår medan skatterna successivt sänks – att tänka Försök hålla dig frisk, istället för att vända oss till sjukvården och säga Bota min sjukdom? Och varför har negationen ohälsa uppstått? Som en frånvaro av något eftersträvansvärt (hälsa) istället för närvaro av något oönskat (sjukdom). Är det för att låta oss förstå att vi delvis kan göras ansvariga för att den aldrig uppstår? Är det för att vi inte ska bli lika skräckslagna när vi söker vård och upptäcker hur nedbantad den är?
Det låter kanhända bättre att fastna i en vårdkö på grund av ohälsa än att stå i samma kö på grund av att man drabbats av sjukdom, för det låter farligare. Det låter rentav som nåt man kunde dö av.
info@opulens.se
