ESSÄ. “Jag tänker på döden, hela tiden tänker jag på döden. Jag vill kliva av den här karusellen. Och det surrar och knäpper och tickar i kroppen av längtan efter snus.” Varje måndag i sex veckor kommer Kristina Alstams sommarserie publiceras.
Hur tiden än går efter att operation och strålning är avklarade kan jag inte sluta tänka på cancer. Att min tumör är stygg, att den vill in igen, att den bankar och klappar på väggarna; kanske har den redan funnit glipan den kan slinka tillbaka in genom?
Jag är utmattad av bristen på ontologisk säkerhet, utmattad av tankarna att allt är möjligt, att framförallt allting som är dåligt och farligt och dödligt är möjligt. För säkerhets skull frågar jag min gemytlige läkare på min första mammografi året efter operationen; kan jag göra nåt för att hindra att tumören tar sig tillbaka? Han blir närmast opassande glad över att få prata om cancer och lägger länge och väl ut texten om dess föränderliga framträdelseformer, eftersom cancer uppträder i minst 200 olika former som inte utan vidare kan jämställas med varandra. ”Lungcancer och rökning”, säger han. ”Solning och hudcancer”. Man har börjat undersöka rött kött och charkuteriprodukter. Annars är det vanskligt att hitta samband. Och bröstcancer, det är inte enkelt att veta. ”Det är så nyckfullt” strålar han mot mig, ”du till exempel råkade nog bara ha fötts med lite dåliga bröstceller”.
På nåt sätt är yttrandet lite kränkande, jag vill inte vara en sån som utrustats undermåligt ända ner på cellnivå, men jag måste också motstå en liten impuls att le. En sista gång envisas jag: finns det inget jag kan göra för att hindra att tumören växer tillbaka? ”Jo”, säger han tvekande. ”Man får väl inte uttrycka sig såhär gentemot damer”. Hans blick skevar generat mot min. Så tar han sats, ”Du är ju magerlagd. Och det kan du gärna fortsätta vara. Annars kan du leva bara. Som vanligt”.
Om man vill minska risken för cancer ska man försöka att inte bli alltför tjock, man ska inte röka och helst inte bränna sig i solen. Det låter rätt enkelt. Vad är det som gör att vi tycks söka oss till andra förklaringar och vad är det som gör oss så motvilliga mot tanken att vi inte begriper oss på cancerns väsen riktigt ännu, bortsett från att det högst antagligen triggar en välgrundad dödsskräck? Man säljer uppenbarligen tidningar på förstasidor med bilder av mellanchefer i spandexbyxor som ensamma i löparspåret – tänk er den råa motvinden de tidiga novembermånaderna – bjuder sin cancer motstånd. Till och med cancer kan varufieras, varför är det så?
info@opulens.se
